Anonym (...) skrev 2013-04-02 19:01:33 följande:
Tack,det var det jag letade efter,just nu funkar det verkligen toppen,alla är glada och lyckliga,och vi känner att vi har mycket tid att ge till vårat barn.
Och för att inte alla ska missförstå mig så har jag som sagt fått minska ner MYCKET på mina intressen vilket jag gör med glädje för att vara med sonen,men jag vet inte om jag vill riskera ett vinnande koncept som sagt med att skaffa ytterligare ett barn bara för att ge nuvarande ett syskon,för åter igen så känner jag mig klar med barn. Nu funkar allt så himla bra!
Och till hästen så måste jag ju,det är faktist ett levande djur som lär tas hand om,om det hade handlat om innebandy eller fotboll som någon annan skrev så vore det ju enklare att lägga ner för en period. Det går inte att jämföra äpplen med päron..Jag kan liksom inte låsa in hästen i stallet och öppna om 2-3 år.
Oftast så har jag hela familjen med mig,men dom få gångerna jag rider så kan jag inte ta med bebisen (självklart),och då handlar det om en timme i skogen,det är min egentid. På många här så låter det som om jag hänger i stallet mer eller mindre hela dagarna och bara tänker på mig själv. Och för övrigt så är det inte bara hästen det handlar om till att jag tvekar,det är mycket mer än så.
Menar ni verkligen att ni inte har någon egentid alls? Varken ni eller pappan? Är ni med erat barn alla timmar om dygnet ni inte är på jobbet? Förstår inte vad som är så hemskt med att tänka på sig själv ibland? Barnet har ju två föräldrar,och h*n är ju med sin pappa dom få gångerna jag tar en ridtur,och jag tycker det är nyttigt att barnet kan få vara med en förälder åt gången också.
Och "hur mycket egentid som helst" har jag aldrig pratat om,och skulle aldrig vilja heller,utan åter igen,jag vill kunna ut i skogen på hästryggen en timme då och då för att hämta ny energi. Att resa utan barn som någon annan nämnde skulle jag ALDRIG vilja göra,jag längtar ihjäl mig efter mitt barn om vi är ifrånskilda några timmar,att göra en hel resa utan h*n,att sova utan att ha henom brevid kan jag inte tänka mig,så där är vi då väldigt olika,det är som sagt nån timme då och då som jag räknar som egentid. Men ett till barn kanske inte det skulle funka,barnet kanske inte alls är nöjd att bli ensam med pappan,kanske skriker i kolik hela nätterna så det enda man vill göra om det blir en paus är att sova,osv.
Den enda anledningen att skaffa ett barn till är för att ge barnet ett syskon. Frågan är ju om det är "rättvist" mot en själv??? Om vi inte skaffar ett barn till,är det då rättvist mot nuvarande barnet som inte får ett syskon???
Detta är mina tankar nu,vad vi känner om 5-6 år har jag ingen aning om,då kanske vi tänker annorlunda,hästen är äldre och är lättare att få hjälp med,vi kanske har en egen gård så det inte går lika mycket tid i stallet osv. Vi har ju tid på oss,10 år till om det är så...
Fast hade jag, som har lidit så mycket av att inte ha syskon, fått veta att min mamma valt bort småsyskon för att en häst var viktigare, så hade jag sagt upp kontakten med henne... Min mamma avråddes från att skaffa fler barn, p.g.a. hon diagnosticerades med giftstruma när jag var baby, genomgick en operation då läkaren tog bort för mycket av sköldkörteln, och blev tvungen att äta thyroidhormoner som ger fosterskador resten av livet. Detta är något som jag kan förstå, för att hon inte hade något annat val.
