Ogillar mitt bonusbarn nu :(

Mina två bonusar har det jättebra hemma hos oss och hos deras mamma, de får kärlek av alla, mina föräldrar deras mammas nyas föräldrar och alla andra runt om, ingen åker på semester utan dom, vi räknar med dom i allt, vi gör verkligen allt vi kan för att de inte ska känna sig utanför. Hur kan man då göra ngt annorlunda? Mina barn älskar sina syskon och gör glädjeskutt varje gång de kommer och de är dags för en ny vecka, önskar bara det var ömsesidigt! Min andra bonus är världens lugnaste och harmoniska som finns, hon älskar alla och säger själv att hon har två mammor och två pappor och många syskon, hon ser liksom ingen skillnad på halv/hel/bio/bonus vilket vi vuxna bara tyckt varit positivt, men den andra som nu är 7,5 år har alltid varit lite mer allvarlig och inte lika kärleksfull, vilket gjort att det nästan alltid är hon som fått varit med om man bara tar med 1-2 barn, hon har alltid fått lite "extra", kanske har vi gjort fel där, jag vet inte....

Min dotter är 6 år gammal och kan också häva ur sig liknande saker. Barn kan ibland säga riktigt elaka saker. Det är bara att prata med barnet om att det inte är ok att uttrycka sig på det viset och att folk kan bli väldigt ledsna.

Jag har oxå bonusbarn och vet hur knepigt det kan vara att få till en bra balans i familjelivet (styv,bio och tjofaddera).
En del barn är jätte bra på att sätta ord på vad de känner och vad de behöver, det gäller bara att vi vuxna stannar upp, lyssnar och framförallt känner in våra barn oavsett dna.
Ibland snurrar livet på för oss vuxna och barnen får bara hänga med vare sig de gillar det eller inte.

Flickans föräldrar har faktiskt inte lyxen att inte prata med henne om det här, hon sa det till dej, du hörde henne och gör ditt bästa för att hjälpa henne med vad det än kan vara hon känner.

Välj att ta det som om du fått ett förtroende från henne. Om hennes föräldrar inte pratar med henne så är det jättebra att du tänker göra det. Vet inte hur lång tid det är sen hon sa detta till dej men ta tag i det fort. Det behöver inte vara något allvarligt. Men genom att bekräfta att ni hört henne så känner hon sig oxå sedd.

Om du tycker det är känslomässigt svårt att prata med henne så försök vända på situationen; att det skulle ha varit ditt barn som sagt detsamma, då skulle du säkert bli orolig och ledsen och inte bli arg eller vilja flytta ifrån ditt barn. 

          

När jag var nyfödd försökte min storebror (6år) rulla ner mig från sängen när mamma var på toaletten...han var fruktansvärt svartsjuk eftersom han varit minstingen i 6år och vi är helsyskon.
Har en känsla av att detta är ett vanligt problem bland syskon, både hel och halv? Sen även att barn har ett lustigt sett att uttrycka sig, då är det ju upp till oss vuxna att förklara vad som är "rätt" och "fel" att säga.
Förstår att du tycker situationen var olustig men som det sagts tidigare i tråden så är det ju ett sätt för henne att förmedla sig så snarare än att frysa ut henne så behöver hon hjälp!

Tycker du överdriver, hon är ett litet barn, konstigare saker har barn sagt!

Dina barn kommer nog också önska livet ur hela familjen någon gång, om inte innan tonåren så kommer det garanterat då - JAG HATAR ER FÖR ATT JAG INTE FÅR SOVA ÖVER HOS MIN POJKVÄN, ÖNSKAR ATT HUSET KOMMER BRINNA UPP NÄR NI SOVER!!!! #%&€€%€ spott, tvi, bank! 

Är det så att tjejen precis håller på att upptäcka det där med liv och död med allt vad det innebär?
När jag var i den åldern gick jag runt och sa att jag ville dö.
Inte för att jag var deprimerad utan för att jag ville hälsa på mormor.