Bostadslös bebis
Känner mig skamfull men kan inte hjälpa att jag känner
som att jag villt a livet av mig.
Jag är en nybliven mamma med en vacker underbar bebis på snart fem månader.
Pappan till ´bebis är min fästman sen fem år tillbaka, men när jag blev gravid så gick han in i en kris...Nu är bebis här och sakta men säkert så lappar vi ihop de brustna bitarna...Vi vill bo ihop igen men lyckas inte få lägenhet. jag söker med ljus och lykta och ringer till hyresvärdar, skickar brev men mötts bara av en vägg, fast jag är trevlig.
men varje dag känner jag mig totalt värdelös, för vi är bostadslösa.
5år i stockholms bostads kö och vi får inget. Vi kan bara inte flytta ut till shottaheiti i en anna svensk ort för det är alldelles för långt från våra andra nära och kära.Vi gjorde det i två år för att komma längre fram i sthlm bostadskö men det knäckte oss nästan. Fästmannen tar sömnmedicin varje kväll för att sova...
Nu bor jag med min bebis hemma hos min 70åriga pappa och det tär. Lillan lär inte kännsa sin pappa. Jag känner mig totalt värdelös...Vill ta livet av mig, men vet att ni tycker jag är löjlig..
Nej,. jag ska inte ta livet av mig, men jag är sååå himla ledsen..Känns som jag ger min bebis en fördjävlig start i livet. och jag är en människa som vill göra allting gott, men jag misslyckas som en inkapabel lort.
