orolig för att min 7 åriga dotter inte har några kompisar i skolan. Utanför.

Bra at du är uppmärksam, exkludering är  väldigt vanligt, särskilt bland flickor som tenderar att gadda ihop sig två och två och bli "BFF" under väldigt lång tid, så förlorar man sin bästis kan det bli väldigt traumatiskt. Att vara utanför upplevs ju ofta precis lika smärtsamt som att bli slagen, det är en slags psykisk misshandel som skolan är skyldig att motarbeta. Alla vill tillhöra gruppen, det är en instinkt vi har.

Om ensamheten är självvald är det en helt annan sak, min tjej gillar ofta att vara för sig själv t ex hemma, men ibland märker jag att hon varit ensam för mycket och då peppar jag henne att ringa en kompis, men i skolan har hon alltid kompisar.

Hur många tjejer är de i klassen egentligen? Et problem med att bo på landsbygden är att barngrupperna i skolan ofta är så små att barnen mer eller mindre tvingas att leka med barn de egentligen inte gillar/har så mycket gemensamt med. I en bra skola ska man ändå kunna jobba med att barnen ser och accepterar varandra och att alla får vara med.

Fråga henne om hon vill börja på dansen eller kanske med något annat, men räkna inte med att dans inne i stan kommer att ge några kompisar, jag har själv bott på landet och min erfarenhet är att det är kul för barnen att prova på olika saker, men det ger inte s ofta nya kompisar, för på dansen så dansar man och efteråt så åker man ju direkt hem. man hinner inte prata med och lära känna nya barn. Däremot är det väl så att vissa aktiviteter såsom ridning tycker jag verkar kunna ge kompisar, tjejerna tajtas liksom till där i stallet. Men jag kanske har fel, jag ha själv inte ridit. Men tycker inte du ska känna dåligt samvete, vill din tjej dansa, så lär hon ju säga det?

Min tjej är idag 9 och har provat på kanske 10 olika aktiviteter sedan hon var 3-4 år, men nu vill hon bara gå scouterna och då får det vara så. Det kan vara skönt att bara vara hemma på fritiden också, det är så olika!

Tror på två saker. Framför allt att skolan tar sitt ansvar och vågar se att din tjej är utanför och motarbetar det. Särskilt när din tjej uttryckligen säger att hon är utanför måste det tas på allvar! Sedan är det knepigt ibland på landet för det blir en himla massa skjutsande hit och dit om det är långt till klasskompisarna, men försök ändå klämma in  ex en eftermiddag då och då på helgen när hon t ex får åka till kompis. Att det blir bök, ja, det får man ta när man bor på landet...tyvärr....

 

Det är ju inte svartvitt, så att man måste boka in kompisar varenda minut på helgen, men barn bygger också relationer på fritiden. I skolan är det ofta fullt upp och relationsbygge begränsas delvis till rasterna, men när man har kompisar på fritiden kan de relationer man påbörjar i skolan fördjupas och utvecklas. Har inte läraren frågat om hon ibland leker med kompisar på fritiden? Det kollar de här varje termin, för de vet hur viktigt det är med kompisar både på och utanför skolan. 

Barn kan vara ensamma, men de vill  ofta göra saker med sina kompisar på helgen, de vill leka, spela fotboll , gå och bada eller t ex gå  och titta på en film. Inte överdrivet ofta så man blir utschasad av allt umgänge, men ibland.

En fråga: Var din ensamhet när du var liten självvald eller hade du velat leka med kompisar hemma ibland eller åka iväg och göra saker med dom? 

Sedan hoppas jag du tar din dotter på allvar, om hon fortsätter säga att hon är utanför. Det hjälper inte din dotter om fröken inte ser eller förstår och du litar mer på fröken än på henne.

 

Jag tror det är viktigare för din tjej med den sociala biten med sina klasskamratstjejer än att du börjar köra henne på "massa aktiviteter". Om t ex många tjejer i klassen spelar fotboll eller dansar kan det så klart vara idé att hon oxå får göra det om de då hamnar i samma grupp, men annars tycker jag ni kan fortsätta med era lugna helger och kvällar, men att bjuda hem någon tjej ibland eller att din tjej får ta för sig och fråga om hon får komma hem till någon?

Om ni bor på landet finns ju säkert möjlighet för barnen att leka utomhus nu när det börja bli varmare eller så kan du väl gå ut om det blir stoj i huset när de umgås (vilket jag erfar att det sällan blir när tjejer leker). Visst är det jobbigt med stoj, men du får ju tänka på barnen. Jag har en väldigt social son och han tar gärna hem 3-4 killar varje dag och jag har nu fått begränsa det genom att ha en regel om att han bara varannan vardag får ta hem kompisar, helt enkelt eftersom det blir för stojigt för mig med en halv fritidsgård här hemma alla dagar i veckan, men i ditt fall är det nästan så att du för ditt barns skull borde införa en "regel" om att hon minst en gång i veckan åker hem till en kompis eller tar hem en kompis, just för att hon ska få chans att komma närmare tjejerna och få högre "status" i gruppen. 

Du behöver inte vara lektant till två tjejer som är 7 år, de kan j leka själva med barbies, pyssla eller annat. Verkar som att du har hiskeliga fantasier om hur jobbigt de kommer att bli, vilket säkert inte stämmer.

En sak jag undrar är om det möjligen är så att du tycker det är jobbigt att prata med andra föräldrar och ordna så din dotter kan träffa någon ibland? Jag har själv bott på landet och vet att man får ju vara mellanhand och styra upp träffarna i samråd med andra föräldrar, vilket jag antar kan ta emot om man själv kanske är lite blyg och försynt, fast det kanske du inte är?

Jag förstår dig till fullo, särskilt om man pendlar och har ett krävande jobb, så kan det till vardags lätt bli en väldigt stor affär med lekträffar. Men jag skulle ändå önska att du kunde se det lite ur din dotters perspektiv. Det är jättebra att man relaterar till sig själv och sina egna känslor som barn, men det behöver inte betyda att ens egna barn har samma känslor och behov och intressen. Visst finner sig barn i det mesta om de tvingas, de biter ofta ihop och tiger och lider och blir ofta bra på att anpassa sig, men det betyder inte att det är bra för alla barn att det är så. För vissa är det en svår situation och en stor brist under barndomen att inte ha kompisar på fritiden.

Har man ett barn som är lite utanför i skolan, då skadar det inte att man aktivt jobbar för att barnet ska tr'ffa en kompis låt säga en gång varannan helg då. Skriv in det i almanackan. Det må så vara att man som förälder har fullt upp på helgen också och är trött, men allvarligt talat, det kanske inte är rätt för er att bo ute på landet om det innebär att ni är så utschasade att barnen blir totalt isolerade ifrån andra barn på fritiden tills de uppnår moppeåldern och kan fara runt själva? Som förälder måste du också se dina barns behov. Det är inte fel på ditt barn om hon inte alltid vill leka ensam eller med syskon, det är hos dig felet ligger om du inte orkar underlätta hennes sociala umgänge utanför skolan!

Min dotter har drag av social fobi och man måste jobba akitvt med henne, peppa och uppmuntra att våga ringa kompis och ta plats. Min son är däremot supersocial och man får hejda honom, men ikväll är han t ex hemma hos en kompis som han och några kompisar övar hos, för de har startat ett "rockband". Sådana saker kan som jag ser det aldrig vara dåliga. Det finns inget egenvärde i att man ska sitta ensam på sin kammare och leka själv och det är absolut inget sunt i att göra det jämt, för människan är ett socialt djur som trivs med andra, som utvecklas och lär med andra!

Istället för att nu gå i försvar och säga att din dotter gör fel som inte kan/vill leka själv jämt, vilket du minsann klarade av som barn eller att du är för trött, kan du inte bara go crazy och bestämma att i helgen så ska din dotter få ta hem en kompis under en eftermiddag? Vad har du att förlora på det? Tror du att du kommer att bryta ihop av trötthet? Du kan väl prova iaf?