Sjukt trött på allt omkring mig (livet i sig)

Jag kan relatera, om än var det många år sedan jag var i liknande situation som din. Jag försökte strunta i att ta tag i min depression/allmänt dåliga psyke i flera år, just för att jag hela tiden tänkte att jag faktiskt "borde". BORDE vara normal, inte må dåligt, skaffa jobb, klara av jobb och sociala situationer osv... Skammen av att inte klara av det, att inte lyckas vara "normal" och klara av sådant som alla andra gör, gjorde till slut att jag inte orkade mer. Insåg, med hjälp av min mamma, att det finns en anledning till att jag inte klarar av att jobba. Att duscha, äta mat, städa, göra någonting. 

Vi gick till Vårdcentralen och berättade hur allting sett ut och ser ut. Jag fick en remiss till Öppna Psykvården, och även om det tog mig nästan ett halvår(!), så har jag till slut börjat få den hjälp som jag faktiskt behövde. Har även fått diagnos på min mentala hälsa, och den gör det väl lättare på något sätt att fatta att vissa saker klarar man inte bara av själv.

Så mitt råd till dig är att göra samma sak. Gå till akutmottagningen för Psyk (om du har det där du bor), berätta ALLTING, och så kommer de komma med förslag om vad du bör göra. Du kan även gå till Vårdcentralen, men de är väl inte direkt lika förstående för psykiska problem där, vad jag märkt. Insistera på att du behöver ha hjälp.  Tycker det låter uppenbart att du lider av mentala problem som sätter käppar i hjulet för att ditt liv ska fortgå.
Slösa inte bort flera år såsom jag har gjort. Det är inte värt det. 

Plus!
Jag blev också ombedd (eller snarare tvingad) att sluta med min antidepp-medicin av min läkare, vilket resulterade i mitt sammanbrott som gjorde att jag var tvungen att söka akut hjälp efter det. Såklart bedömer ju en läkare vad de tror är bäst för en, men om man som jag t.ex. försöker måla upp en front av att man mår bättre än vad man gör, så blir det bara fel. Hur känner du själv inför att sluta med din medicin? 

Jag har ju redan kontakt med en psykolog, (har för mig att jag skrev det i inlägget), jag har förklarat för honom om allt. Det har förstärkt min självkänsla, men känslan av att allt är värdelöst osv är fortfarande kvar. Påtal om medicineringen så har jag funderingar på att börja igen, läkaren har sagt att jag får börja igen utan deras "tillåtelse". 

Hej !

Jag tror inte på SSRI, tror på att man kan finna samma effekter fast med naturlig preparat.

Jag är jäkligt nyfiken på hypnos och en heling som heter The Reconnecting.

Varför vi mår så dåligt idag är för att vi inte vet vilka vi är längre, vi har tappat bort kontakten med vårt inre.
Att vi mår dåligt är egentligen bara kroppens sätt att tala om att HALLO DAGS att börja titta innåt igen.
Hur många vet egentligen vilka dom egentligen är?         

... Eller så beror det på felreglering av hormon i hjärnan/kroppen, vilket jag lider av. Visst kanske "heeling" fungerar för det spirituella och viljan att hitta sig själv/få hopp/se en mening, men det hjälper knappast när man inte har förmågan att bli glad eller pendlar konstant mellan depression och mani (det kallas bipolär sjukdom).

Jag kan inte relatera, men vill bara flika in med att jag hoppas det blir bättre för dig snart. Styrkekramar i massor.

Hej jag kan relatera till dig. Känner också att livet suger hårt , vet inte vad jag vill eller vart jag ska ta vägen. Har lidit sv sjuklig depression men blev bättre då jag började be. Men har fortfarande störande tankar i min hjärna som vägrar lämna mig. Jag hoppas i alla fall att du blir bättre Kram

Hej Life is hard. Tack för din omtanke. Jag tror dock "knappt" på gud. Jag tror på något efter livet. Men det hjälper tyvärr inte så mycket. Olivia2006, tack för din support. Det glädjer mig stort! Nämnde jag förresten att jag är kille? Bli inte skrajja nu bara :o (Jag trivs bäst i kvinnligt sällskap). Så vitt jag förstått det så är familjeliv.se mer en "tjej" sida så att säga. Lugnt(frågetecken)?


Det här är jag förresten :)

Ser väldigt "plågsam" ut på bilden. Ursäkta (A)