Vänner genom livet

De riktiga vännerna finns på sparlåga tills ni är båda är på samma nivå.  Och det kommer finnas de som faller bort.  Är det någon du sedan vill se om du kan koppla på igen när barnen är större så försök ta kontakt mer då, visa att du vill träffas och saknar dem. 

Var inte orolig för att ta upp saken lite snyggt också.  Förklara att du har det på ett visst sätt nu och se om du får någon allmän förståelse för det.  Då kan det vara lättare att hålla sparlågan igång när de "vet hur du har det". 

Du kommer också kanske hitta nya vänner bland dina barns lek-kamraters föräldrar eller genom jobbet.  Allt är inte "ensamhet för evigt". 

Lycka till!  
    

Jag har samma vänner nu när jag närmar mig 35 som jag hade när jag var 15 och när jag var 25. Sedan så har jag haft en massa andra vänner också som har kommit och gått. Men de närmaste vännerna har bestått. En del har barn och en del har inte barn. Och visst blir det att vi inte träffas så ofta och singlarna har ett mer aktivt socialt liv med fler andra vänner än vad vi småbarnsföräldrar har. Men ingen kräver något av någon annan. Det är ok att ta med sig barnen när man ska träffas om det är en sådan miljö som passar för barn och det är helt ok att min singelvän inte vill komma på vår nyårsmiddag för att hon vill ha barnfritt och mer partyparty, fast självklart så är hon bjuden. Om några år så lär väl hon ha små barn och jag ha stora barn och då blir det väl jag som får hjälpa henne att passa hennes barn när hon provar kläder i affärer så som hon hjälper mig idag.

Jag har flera vänner jag följt genom livet. Två av dem har jag haft i över 36 år. Jag känner att orsaken till varför vi håller ihop, trots att vi bor 135 mil ifrån varandra är att vi är mest som systrar. (de är systrar på riktigt) När vi träffas går vi in i varandras liv där vi är, det är som om vi aldrig varit ifrån varandra. Det är helt naturligt och de kan komma hit, ta en dammsugare och börja dammsuga, vi säger till varandras barn, hänger tvätt ihop och pratar som om vi aldrig gjort annat. Det är superskönt. Jag ser inte vänner som förbrukningsvara utan som något livslångt mer, bekanta och kompisar, de kan däremot komma och gå genom livet. Mina vänner är "mina" människor helt enkelt.