• Äldre 22 apr 19:36
    3829 visningar
    5 svar
    5
    3829

    Åskrädsla från helvetet!

    Snälla hjälp mig! Jag är en helt vanlig mamma runt 30 år. Jag får ångest och blir livrädd när det åskar, min sambo förstår inte hur det är möjligt? Jag har inte ångest när det gäller ngt annat. Men åskan är det värsta jag vet, har blivit värre med åren. Var utomlands för att par år sedan och det blixtrade hela natten och möblerna på vår balkong flög iväg och en ruta sprack i rummet bredvid oss. Jag lÅg som ett barn och tjurade av skräck hela natten och fick dödÅngest. Nu har vi flyttat till hus ( hur tänkte jag?) och fasar för regn+åska+blixt. Finns det hjälp att få? Vad gör jag? Hur tänker jag? Vill absolut inte överföra min rädsla på mina barn, men dom börjar bli stora och känner direkt av min sinnesstämning. Alltså, hjälp mig? Vi har en stor skog bredvid oss, är det bra? Alla bra tips är jag tacksam för! Vill bara slippa, dom andra i min familj/släkt myser när det åskar och jag vill kräkas och gå under jorden! Ngn??

  • Svar på tråden Åskrädsla från helvetet!
  • Äldre 22 apr 19:43
    #1

    Jag har också känt så och för mig tror jag att det bottnar i en upplevelse jag hade när jag var 4 år. Var på min pappas mormors begravning och det åskade när vi skulle gå fram till kistan och jag skulle lägga min blomma där, då small det till utav bara helvete! Det satte nog sina spår hos mig för efter det blev jag alltid rädd när det åskade.
    Var ensam hemma när jag var runt 13-14 år och det började åska rejält och billarmen gick på gatan då blixten slog ner utanför uppfarten, den händelsen hjälpte ju inte direkt till...
    Nu i vuxen ålder har jag verkligen jobbat med mig själv, varje gång det åskat så har jag försökt att slappna av och sakta men säkert har jag nu kommit så långt att jag kan stå en bit ifrån fönstret och titta ut. Utomhus går inte än och inte heller i uterummet för att titta där min man kan sitta ihopkurad under en filt och bara mysa. Nu behöver jag inte längre ligga under täcket och skaka tillsammans med katten, såpass kontroll har jag.
    Kan det vara så att du också varit med om något i barndomen som satt spår? 

  • Äldre 22 apr 19:43
    #2

    Åskrädsla kan nog ha att göra med kontroll och förlusten av kontroll. Har en bekant som blev rädd för åska efter att hon fått barn, hon var alltså inte rädd innan.
    För henne hjälpte det med 3 träffar med en terapeut, den var det ordnat och klart. Kanske något sådant? :)

  • Äldre 22 apr 19:54
    #3

    Tack för svaren! Jag får nog ta mig iväg på lite coacing, det var ok när jag var liten och bodde med mamma och pappa. Då var jag trygg med att dom inte var rädda. Men NU när JAG är mamma då är det fruktansvärt. Jag blir alltså rädd pÅ riktigt att blixten slår ner och att vi alla dör. Är detta normalt? Når det åskar vill jag gömma mig bakom ngn som räddar mig och gärna vara 5 år. Jag är inte kaxig när det åskar, jag blir nästan stum och hjärtklappning. Jag hör ju hur detta låter, men jag lider verkligen. Fasar för att vara själv med barnen om det åskar. Vill nästan ha vinter året runt för att slippa, jag menar.. Hur kul lÅter det?

  • Daniel­12
    Äldre 31 maj 17:56
    #4

    Du är inte ensam (uppdaterar tråden eftersom många som tycker att åska är "mysigt" och "häftigt" inte fattar hur vi som är åskrädda faktiskt lider.

    När jag var liten bodde vi på landet. En bit bortanför vårt hus (med ojordade kontakter - detta var på 80-talet) fanns en transformatorstation där blixten nästan alltid slog ner vid åskväder. Detta gjorde att telefondosan som satt på väggen i vardagsrummet flög tvärs över rummet och landade som en kolbit på golvet. En gång när morsan pratade i telefonen vid ett annalkande åskväder slog det eldslågor ur kontakterna så det bildade en halvbåge då eldslågorna sökte sig till kontakten på en annan vägg. Morsan skrek i panik då hon var helt instängd i kontakternas konspiration. Åska är inte att leka med, det är fruktansvärda krafter i en enda blixt, men det fattar inte folk som bara tycker att det är "mysigt" eller "häftigt". De kanske själva skulle behöva bli träffade av blixten för att förstå.

  • Fre 5 aug 12:34
    #5

    Hej! Jag har varit med om exakt samma sak som du upplever. Jag var väldigt rädd som barn efter en del jobbiga upplevelser och nedslag (min morföräldrars sommarställe brann ner på grund av blixten och deras granne blev träffad när han stod och diskade bland annat). Efter jag fick barn så blev rädslan extrem. Jag gick runt i cirklar hemma och visste inte vart jag skulle ta vägen, kände att det spelade ingen roll var jag var för blixten skulle slå ner mig var jag än befann mig. Men jag visste att bilen är säker så dit gick jag och satte mig med barnen. Vi kunde sitta där i timmar, och till och med på natten. Jag var fullkomligt skräckslagen som du förstår. Gjorde allt för att fly och det kändes mycket bättre om jag till exempel befann mig i en affär där många människor befann sig. Jag kunde inte äta om jag visste att oväder var på väg, gick ner 10 kilo på en sommar och mådde skit. Sökte psykologhjälp men fick ingen bra hjälp förutom att lära mig andas bra. Den extrema rädslan försvann en sommar när det åskade varenda dag/kväll och jag till slut kände att jag inte orkade gå ut till bilen mer. Jag tror egentligen att man ska försöka stanna i sin ångest (som ju detta är). Och hur jävligt det än känns så måste man försöka fortsätta med det man gör. Nuförtiden brukar jag gå och vika tvätt eller nåt som får mig att bli sysselsatt med något annat. Det är inte lätt såklart, och man ska ju inte göra något som är direkt farligt som att hålla på med vatten eller så. Jag tror att det är bra att det finns skog där du bor, det är ju mer skydd än om huset skulle stå helt för sig själv. Om du inte står ut med rädslan så är nog KBT bra. 

Svar på tråden Åskrädsla från helvetet!
Logga in
Bli medlem