Odräglig 9-åring!

Hon kanske tror att ni inte tycker om henne eller att ni tycker om småsyskonen mer. Tänker på det du skriver om att hon är fulast, dummast och ingen tycker om henne. Hon kanske upplever det som att ni tycker småsyskonen är sötare och att hon är dummare och mindre värd att tycka om.

Jag tror att det är rätt normalt, känner igen min dotter i det du skriver. De som sköter sig i skolan måste ju nånstans få utlopp för sina känslor. Trygga barn sköter känsloutbrotten i hemmet och sköter sig i skolan. Sen kan det vara jobbigt, både för er och henne. Det är viktigt att prata vid andra tillfällen, när hon är lugn. Berätta hur det känns för er, fråga (naturligtvis) om det beror på nåt särskilt, om det är nåt hon är ledsen över, nåt som hänt, och fråga om hon har några idéer på hur ni kan göra saker på ett annat sätt för att det ska bli bättre. Dottern är 8½ och just nu är det lite lugnare, men vi har haft en lång period av plötsliga utbrott mm

Låter som hon behöver mer uppmärksamhet från er föräldrar. Ni kanske ska sätta er ner och prata med henne. Säga att ni älskar henne och att ni vill spendera er tid med henne på tu man hand. Planera in lite roliga aktiviteter med bara henne. Se till att ge henne samma fokus som småsyskonen. Hon vill bli sedd och bekräftad.

Det är ju lätt att det blir en ond cirkel med bara negativ uppmärksamhet när hon beter sig så här. Försök stärk henne när hon gör bra saker och välj att ignorera när hon är dum (ibland).

Annars kanske ni ska kontakta någon kurator så ni får verktyg att hantera detta. Låter som hon har det jättejobbigt.

Har inte haft en 9-åring själv än, men vet att Trotsboken (himla bra bok) tar upp 9-årsåldern som just en känslig fas med mycket tankar. Läs den!

Precis som flera av er säger tror jag också att det är för lite uppmärksamhet som är en del av problemet. Men hur stor lust har man att hitta på saker på tu man hand t ex, när man är arg jämt?

Vi hade ett långt samtal nu ikväll, hoppas det ger nåt. Har flera kompisar som upplever ungefär samma med sina -10 åringar, så hon är inte ensam... 

Är det möjligtvis äldsta barnet?

Har en grabb på tio år som kan vara totalt odräglig i perioder. Ska inte säga för mycket för jag var säkert likadan i den åldern. Men vad jag känner igen från honom och från andra barn är att de helt enkelt spelar pajas för att få fortsätta stå i centrum. All energi läggs på dem, och det är vad det går ut på med. Tyvärr drabbar det syskonen. 

Ang. mellanmålet så kanske inte hon äter så mycket. Min son, 9 år, gillar inte det som erbjuds och äter ofast bara en knäckemacka utan smör. Detta fick jag reda på förra veckan och jag fattar nu att detta var en av anledningarna till att han var så arg när han kom hem efter fritids.

Vår nioåriga dotter är likadan! Jättejobbigt... Kan va puberteten som börjar!

Håller med föregående...
Känns som att det är uppmärksamhet hon behöver få.

Kan ni inte försöka att ha lite mer egentid med henne utan syskonen?
Där hon kan få vara i centrum för all uppmärksamhet.

Och i vardagen kanske uppmuntra allt som faktiskt är bra och ta bort fokus från det "dumma" som hon gör för att få er uppmärksamhet.

Det barnet får uppmärksamhet för är det som han/hon kommer att fortsätta med :) 

Men perioden är jobbig, går igenom den själv just nu med en liten kille. Gaah!

Jag känner igen mig så väl i din beskrivning och det känns lite lättande att det bara inte är vi som har en "odräglig" dotter. Senast igår kväll hade jag och min man ett långt samtal om hur vi ska göra för att livet ska fungera bättre för henne och oss. Men tyvärr känns det som om vi provat allt. Positiv feedback, samtal när hon är lung, "straff" i form av tex begränsning av IPad/dator användning, skälla, ignorera....
Men när hon blir arg glömmer hon allt vi pratat om och drar igång och skriker, säger dumma saker, smäller i dörrar, kastar mat och saker.

I skolan och bland andra vuxna fungerar hon toppen, hon har lätt för att lära och många kompisar. Hon säger själv att hon trivs i skolan. Så jag försöker tänka att det är normalt med denna frigörelse/maktkamp med oss föräldrar men det gör inte saken lättare i vardagen. Det tär att det alltid är så mycket bråk!

Hennes lillebror har ett helt annat temperament och går oftas att resonera med på ett sätt som inte fungerar med vår dotter.

Jag bara hoppas att vi kommer att få någon lugnare period innan tonåringen stormar in!       

  

Känner så igen mig med min 9-åriga dotter. Jag utgår från att det är förpuberteten som spökar. 

Känns igen både på 9 åringen och 7 åringen.
Vet inte någon lösning bara. 

Min 10-åring påminner om detta, dock endast verbalt. 

Skönt att läsa trådar där andra har det som vi, våran dotter är 8år och är inne i denna fas hon med. Hormoner som rusar i kroppen och humöret upp och ner. Käftar emot och säger att hon vill flytta osv. Men hos andra och i skolan är det inget sånt alls. Hon har börjat utveckla bröst nu , så det händer mkt i kroppen som gör att känslorna ligger utanpå.  Men hur hanterar man nu detta? Jag vet inte , vi försöker att rida ut stormen men ibland så tar energin och tålamodet slut och man står där o gormar tillbaka. Efter utbrotten så kramas man och pussas, o hon kan inte alls sätta ord på sina känslor. Jag minns att jag hade det likadant i min dotters ålder och det är så frustrerande o inte veta varför man är arg och ledsen på sin familj o kompisar.

Det är tydligen ganska normalt att som 9-åring el däromkring ha en kris pga den mognadsutveckling som sker.

9-årskrisen kan man läsa om här:
http://www.1177.se/Tema/Barn-och-foraldrar/Vaxa-och-utvecklas/barnets-utveckling-10-12-ar/Barnets-utveckling-8-9-ar/
  

Det går över!