Är kärleken borta?!

Någon??

Ni skall kanske försöka göra mer saker tillsamans, både med barnen och utan dem. Vad var det som gjorde att ni föll för varandra från början? Jag tror att det är ganska vanligt att par har det lite som ni har det eftersom småbarnsåren är så intensiva men man måste försöka hittamtillbaka till varandra. Kanske ni även skulle sitta tillsammans i soffan då ni tittar på film, inte i var sin soffa. Omtanke, pussar, kramar ochnsex skapar intimitet och kärlek. Man blir dessutom snällare mot varandra och känner sig närmare varandra.

Jag känner igen mig, vi går på familjerådgivning och kämpar på...

Ni får ju börja kommunicera med varandra och det kanske är på tiden att prata ut ordentligt? Det är väldigt lätt att tappa bort varandra under småbarnsåren. Relationer är något man måste jobba på.

Jag tror inte heller att en separation är enda utvägen för er. Ni har så mycket ni kan jobba på.

Det du (och han) måste fundera över är om ni vill jobba på det. Tänk tillbaks till er första tid tillsammans, finns personen du blev kär i kvar och kan du fortfarande vara kär i honom. Är svaret ja så ska ni kämpa er igenom detta för ni kan absolut få det bättre!
 Har han eller du blivit en annan person så kan det vara svårare. Man utvecklas hela tiden och ibland är det helt enkelt så att man växer i olika riktningar, men jag tror verkligen inte att det är så för er. Jag gillar verkligen travelers uttryck "relationslata", det låter träffande!

Lycka till!    

Jag vill dock tillägga att hans beteende med att kommentera din kropp på ett nedlåtande sätt inte är ok och det måste du säga ifrån om!

Oj. Hade helt glömt bort att jag startat denna tråden.

Tack för alla svar! Tyvärr blev det så att vi delade på oss. Vi var väl båda överens om att känslorna för varandra inte var som förr. Jag var dock noga med att poängtera för honom att det lätt blir så när man får barn och det är fullt upp med allt kring barnen. Men han sa rakt ut till mig att han ville separera, han ville ha barnen varannan vecka och vara utan dom och mig varannan vecka för han ville ha tid för sig själv!! Jag tror varje gång jag säger det eller berättar det för någon, att jag hört fel, men det gjorde jag inte. Jag minns varje ord han sa och precis så sa han!!

Vad svarar man på det?! Jag kan inte tvinga honom att stanna. Men jag tror inte han var redo för ett liv med barn helt enkelt! Men jag kan ha så sjukt dåligt samvete för barnens skull. För att vi inte försökte mer (vi har ju försökt ett par gånger innan att få det bättre). Men ja, vi har i alla fall hittat nytt boende i samma by för barnens skull. Det värsta har väl varit att han verkar ta detta så lätt. han ska rensa och vill börja packa så for som möjligt! 

Ett tag efter det tagit slut fick han ett sms som lös upp halva hans mobil. Vår yngsta son vaknade och jag gick in till honom för att få honom att somna om. När jag satt där inne så låg hans mobil precis bredvid mig på nattduksbordet. Och ja, jag tittade fast att jag kanske inte skulle gjort det. Men då såg jag att det stod ett sms från en kvinna/tjej (vill inte skriva ut namnet) och hon skrev: Hej! Barnledig idag? Sugen på hett sex? 

När jag frågade honom om det så sa han att det var en gammal tant han hade spelat Wordfeud med som hade börjat skriva en massa snusk till honom, alltså detta var under tiden vi var tillsammans och han sa aldrig något om det till mig. Men då undrar jag en sak?! Varför låg hon då inne som en kontakt i hans mobil? För det måste hon ha gjort eftersom hennes namn stod med när smset kom, alltså i det fältet där det alltid står vem smset är ifrån. Och hur kan hon veta att han har barn? Är det relevant i ett spel, att berätta att man har barn??

Synd att han inte var bredd att jobba för er relation. Hoppas nu att du får det bra, hitta på aktiviteter så att du kommer ut ibland och träffar folk. Hur känns det att separera? Stor kram till dig!

Jo, i början kändes det väldigt tråkigt. Han måste ju ha gått och funderat på det ett tag liksom. Det kändes så iaf. Nu har det lagt sig lite och sjunkit in och jag har väl accepterat det. Men jag tänker bara på barnen och får så dåligt samvete för deras skull! Dom är så små än och förstår inget utav detta. Men det ska nog gå bra för oss! Har min fina familj som finns och stöttar och det är jag väldigt glad för! Det spm känns jobbigt är att jag inte kommer få träffa mina barn var dag utan ska ha dom varannan vecka. Jag har varit hemma i snart tre år med dom och dpm är födda ganska tätt. Att gå från det till att träffa dom varannan vecka känns inte lätt! Men det ska väl gå det också, det måste det ju göra! Tack för alla fina svar här!

Ja det blir nog en omställning att inte få vara med barnen var dag. Och det är ok att att tycka att det är jobbigt och få vara ledsen över att det inte blivit som man drömt om. Det är viktigt att du ser till och gör något för dig de veckor du inte har barnen, göra något extra. Det kan ju vara vad som helst, börja scrappa, träna, gå ut och käka lunch med kompisar, gå en drejkurs... .