BF januari 2014
Vi har (hade) två hundar när vi skaffade vårt första barn.
Båda är mellanstora raser på 25-30kg, aktiva. Vi visste att den äldsta (4år) inte var så förtjust i barn och var förberedda på att det kanske inte skulle gå bra. Han bodde hos oss till barnet var 9 månader sen funkade det inte längre. Vår yngsta har det gått jättebra med!
Vi hade med oss två handdukar till BB som fick ligga vid bebisen, den plockade hon hem en av från sjukhuset och lät hundarna nosa på hemma hos dem. Sen så tog vi med andra när vi kom hem från sjukhuset så den kunde vara på golvet och de nosade. De fick sedan bo hos mina föräldrar i en vecka och vi hälsade på, men vi var för trötta för att aktivera dem direkt.
När de kom hem körde vi bara på som vanligt. De har alltid fått vara med, byta blöja, pussa, slicka, nosa osv. Aldrig blivit nejade med barnet osv. Men tyvärr så klarade inte äldsta av att barnet började krypa, han sa inget och var så snäll, men klarade inte av att se att han hade det jobbigt. Han kunde resa och flytta på sig 50ggr på en dag för att komma undan, men det gick ju inte för han ville ju vara med oss, han är värsta flockhunden.
Han fick då flytta hem till mina föräldrar, det går jättebra så fort vi är där, men han slipper ha det jobbigt. Nu väntar vi andra barnet så han blir ju där ett bra tag till. Förhoppningsvis kan han flytta med oss den dagen vi flyttar till hus och barnen är lite större (kanske om 3år). Annars så har han det väldigt bra hos mina föräldrar.
Yngsta hunden är inga problem, de leker, pussas och delar på både mat och leksaker.
Min prioritet låg hos hunden, han skulle ha det bra, inte jag. Jag saknar honom varje dag och är jätteledsen att det inte fungerade, men eftersom jag älskar honom så fick jag sätta undan mina känslor.