• anna annorlunda

    Soc gör mig hemlös, vad göra?

    Hej

    Jag kommer att bli hemlös om ca en vecka.

    Det är så att jag på grund av psykisk ohälsa har varit sjukskriven i över 10 år och sen två år så är jag även utförsäkrad, nollklassad, ingen väg tillbaka. I och med att jag blev utförsäkrad så blev hela min tillvaro ett enda stort kaos och ekonomin gick käpprätt åt helvete så nu ligger det massa skulder och betalningsanmärkningar hos kronofogden. Detta har gjort att jag inte lyckats få någon egen lägenhet utan jag har istället bott inneboende i ett rum hos ett par släktingar som även har hjälpt mig en del. Dom har varit snälla och inte tagit ut full avgift av mig då jag har haft det väldigt knapert. Men nu ska dom ha barn och har inte råd att sponsra mig ekonomiskt längre utan behöver ta ut full ersättning för faktiska kostnader. Dom behöver även det rum som jag nu hyr så jag ska istället få hyra källarplanet. Allt detta, både faktiska kostnader och större yta, medför givetvis högre kostnader men det vill inte soc gå med på.

    Dom är väl medvetna om att detta innebär att jag kommer att bli hemlös men dom har inte erbjudit någon som helst hjälp eller stöd eller ens brytt sig om att besvara min vädjan om att få lite tid på mig att hitta något annat. Dom vet också att jag inte klarar av att bo själv utan i så fall behöver i stort sett daglig hjälp och tillsyn, något som dom också ignorerat. Dom vet också att det kommer bli svårt att hitta något annat på grund av min nuvarande ekonomiska sits men dom tycks helt enkelt inte bry sig alls.

    Jag har överklagat deras beslut till förvaltningsrätten men det lär ju dröja innan jag får besked därifrån.

    Nu på måndag ska jag kontakta min handläggare och förklara att mina släktingar har hittat andra som ska hyra källarvåningen och att jag måste vara ute senast på fredag då dom nya flyttar in nästa helg. Jag bor i Stockholm och dom har ju en tak-över-huvudet-garanti men innebär det att dom kommer att skicka mig till ett härbärge eller har jag rätt till något annat när det är dom som medvetet har försatt mig i den här situationen och inte ens gett mig en chans att få hitta något annat boende? Någon som vet vad jag kan vänta mig eller kan kräva i detta läge? 

    Jag känner mig helt förtvivlad över vad som ska hända med mig och att ingen egentligen bryr sig, varken socialen eller vården. Jag har ingen annan jag kan bo hos heller. På grund av min sjukdom så är jag väldigt isolerad och ensam och har ingen annan än dom släktingar jag fått bo hos hittills men jag har full förståelse för att dom måste få leva sina egna liv och inte kan ge upp allt eller gå i personlig konkurs bara för att hjälpa mig.  

    Någon som har nåt råd om vad man kan göra i den här situationen? Finns det nåt att göra alls eller kan jag bara lägga mig ner och dö på direkten?

  • Svar på tråden Soc gör mig hemlös, vad göra?
  • MikNis
    AngieT skrev 2013-04-30 19:05:17 följande:
    Då förstår jag inte varför du så okänsligt skriver att du inte förstår hur hon inte orkar jobba.
    Det är väl det vanliga man förmår inte sätta sig in i andras situation, utan bara ser till ens egna upplevelser.
  • Border
    Elin 885 skrev 2013-04-30 08:51:54 följande:
    alltså det var menat som pepp till ts att hon nog kan arbeta och tog då mig själv som ett lyckande exempel.
    det var aldrig menat som något elakt.
    men som sagt tänker man inte längre än näsan räcker så tolkar man det så säkert, man kan ju också fråga vad folk menar.
    Jag tror dock inte att ts uppfattade det som pepp, vilket jag inte heller gjorde när jag läste det inlägget som du skrev. Det verkade mer som om du skrev henne på näsan att hon nog minsann kan jobba eftersom du gör det. Om man tolkar det du skriver och läser mellan raderna kan man mycket väl få det till att du tror att ts är lat eller fejkar. Men det var kanske inte alls din mening.
    Det är dock svårt att tolka det inlägget på annat sätt, tror jag.
  • Anonym (Ja ja)

    Du ska alltså stämma dina släktingar för att de inte längre har råd att försörja dig?

    Om du nu inte klrar dig själv så borde du vara klassad för ett psykboende?

    Du har aldrig och kommer aldrig att försröja dig - men du kräver en hel del?   

  • kvinna 34
    grind skrev 2013-04-29 20:07:59 följande:
    Du har fel. Soc har sin budget och målet är att betala ut så lite som möjligt inom lagens gränser. Det är ingen Moder Teresa som sprider pengar omkring sig.

    Ärligt talat så tycker jag att det är bra. Människor får lära sig att ta hand om sig själva utan att förvänta sig att staten ska ställa upp när de misskött sig. På lång sikt hoppas jag att socialbidragen avskaffas. De utan inkomst borde ges tillträde till gamla fabriksbyggnader dit man kör ut slängd mat från skolmatsalar etc som kan ges ut gratis.

    Inse att till soc betyder det inte att man miss sköter sig där kommer alla arbetslösa och allt annat med vilket århundrade lever du på ????
  • anna annorlunda
    Anonym (e) skrev 2013-04-29 23:26:04 följande:
    Har du försökt hitta rum att hyra i övriga landet?
    Om du hyr möblerat blir inte flytten särskilt ansträngande. Ta med det viktigaste. Varför skulle du inte få pengar varje månad från soc? Fråga soc om du kan få extrastöd till en flytt.

    Jag har en hel del panikångest, social fobi och depression i bagaget, och jag vet att man klarar mer än man tror även om det är skitjobbigt. Det är ditt val om du tänker försöka eller inte. Du har väl mer att vinna på att försöka än att ge upp och lägga allt fokus på att dig själv som ett stort offer?

    Jo, men jag är som sagt inte så attraktiv att ha som hyresgäst. Dom har ju krånglat nästan hela tiden hittills så finns ingen garanti för att det skulle ändras. Dom brukar slarva bort ansökningar eller glömma att betala ut och om man påminner dom så brukar svaret bli att det blir dubbelt nästa månad istället. Som om det skulle funka att gå och handla och säga att man kommer in nästa månad och betalar. Har redan frågat om extra stöd men blir tvärnej till allt. Fick inte ens en ny säng när den gamla var så trasig så att fjädrarna stack ut ur madrassen, utan den fick jag ha tills tills dom jag bor hos lyckades fixa en billigt genom en bekant.

    Jag har inte gjort annat än försökt och kämpat i hela mitt liv. Känns som jag inte gjort annat än bråkat med myndigheter och läkare. Men känns som att det kanske bara börjar bli dags att inse att det aldrig kommer bli bättre istället för att bara kämpa och hoppas men aldrig få mer än ett sammanbrott för mödan.
  • anna annorlunda
    TheOrp skrev 2013-04-30 08:34:45 följande:
    Skaffa ett jobb? Ett skitjobb är bättre än inget jobb...

    Tar gärna vilket jobb som helst den dagen jag är frisk nog att klara av det men just nu är jag som sagt sjukskriven och det finns en anledning till det.
  • anna annorlunda
    MikNis skrev 2013-04-30 09:00:57 följande:
    Det beror på hur man hanterar utgifterna, och man får spara socialbidraget  det är faktiskt tanken när det gäller tex kläder och dylikt 

    Jag vet det, nu syftade jag på om jag skulle ha sparade pengar innan jag hamnade hos soc. Det var så jag uppfattade det som att frågeställaren menade. Och då hade jag ju ändå stått på noll och varit utförsäkrad innan soc kom in i bilden..
  • anna annorlunda
    Maggot skrev 2013-04-30 11:12:30 följande:
    Hej.

    Den sitsen du beskriver är inte helt ovanlig, tyvärr. Det finns lika många anledningar till det som det finns människor som hamnat där, en av dem kan till exempel vara att du får höjd hyra på samma ställe som du nu bor,  och socialtjänsten vill inte att folk ska kunna höja sina andrahandshyror för att helt enkelt casha in mer pengar.

    Ett stort problem med dessa jäkla utförsäkringar och motkrav från myndigheters sida är att det saknas förståelse för vad viss psykisk ohälsa handlar om, det leder till att folk beter sig som svin och häver ur sig "men ryck upp dig och ta ett jobb då". Självklart är det inte alltid så lätt, och det blir inte lättare av att möta motgångar hela tiden som gör att man känner sig ännu mer maktlös. Och maktlöshet ger ju som bekant inte direkt handlingskraft tillbaka. Så jag fattar att din sits är jobbig. Och måste säga att det är så jäkla tråkigt att den du har kontakt med på socialtjänsten inte har ett bredare perspektiv.

    Ett tips, som inte på något vis är ett substitut för den vård och det stöd du borde ha rätt till är att kontakta en brukarorganisation som kanske kan ge dig support så länge. Då får du träffa (eller kanske snacka med online om du inte vill/ inte orkar gå ut) människor som varit eller är i din sits och ni kan byta erfarenheter, för hur man än vänder på det så är inte en social avskärmning att föredra. Där kommer ingen heller kräva att du ska motprestera något, det kan ge dig lite mer ork när det kommer till myndighetskontakten, dessutom har medlemmarna nästan helt säkert verklighetsbaserad erfarenhet om liknande situationer som din.

    Jag har själv inte erfarenhet av det här iof då jag inte har någon psykisk ohälsa i bagaget, men RSMH är ju den organisationen (som har flera lokalavdelningar i Stockholm som jag fattade det som att du bor i) som jag kommer att tänka på först. 

    rsmh.se/
    rsmh.se/lokalforeningar.shtml#Stockholms län

    Och här är två hemsidetips till som kanske passar, såg att någon vänlig själ redan tipsat om personligt ombud men här kommer länk också : 

    www.personligtombud.se
    www.parasoll.org/
    Vet inte riktigt vad jag ville med mitt inlägg men jag hoppas det löser sig på absolut bästa sätt {#emotions_dlg.flower}

    Tack för alla tips och vänliga ord på vägen.
  • anna annorlunda
    Anonym (osäker...) skrev 2013-04-30 11:28:12 följande:
    Jag känner starkt för de människor som är sjuka och trots det blivit utförsäkrade.
    Har pratat med flera stycken av dem både på nätet och i verkliga livet.

    Men jag vet att reglerna under de här åren som gått har justerats en del och att läkare idag faktiskt vågar skriva sina intyg. FK regler handlar om överskådlig framtid med de medel och behandlingar som idag existerar. Därför godkänner de ett intyg där läkaren skriver att du inte har arbetsförmåga och inte heller kommer få någon med de behandlingsmetoder som finns idag.  Att du träffat flera stycken och ingen av dem vill skriva ett sjukersättningsintyg känns märkligt om du är utan arbetsförmåga.

    FK har även tummat på reglerna för de som ansöker om förlängd sjukpenning så den är enklare att få godkänd.

    Med denna vetskap plus att du kan skriva med sådant "tryck" och verkligen formulera och uttrycka dig tycker jag känns konstig faktiskt.
    Det finns även en grupp människor som varit sjukskrivna väldigt länge och som är så säkra på själva att de är utan arbetsförmåga att de inte märkt att den faktiskt finns där igen.
    Det finns enormt många arbeten att välja mellan idag på olika nivåer. Både där man jobbar ensam eller i grupp. Med eller utan andra människor. Och trots allt så är man idag väldigt restriktiv idag med att sjukskriva inom psykiatrins sjukdomar/åkommor långvarigt eftersom det inte är positivt för individen. Många lägger av och tror sig aldrig kunna komma tillbaka och våra hjärnor och kroppar är väldigt komplicerade och invecklade.

    Jag har ingen aning om hur det är för just dig TS.
    Men du är väldigt med, framfusig i skrift och vet exakt vad och hur du ska ha det.
    Ja, bara för att man mår dåligt eller har psykiska problem så betyder det inte att man är mindre vetande eller idiot, vilket många gånger tyvärr är den fördom som folk har. En anledning till problemen i vården kan säkert vara att även många läkare jag mött tycks ha den inställningen. Vet inte hur många gånger jag mötts av nedlåtande typer som pratar till mig som om jag vore fem år och vars största fokus läggs på att förhöra sig om ifall jag äter tillräckligt med grönsaker eller nåt annat trams. Eller inte ens pratar till mig utan endast mumlar för sig själv eller talar ovanför huvudet på mig med nån skötare. Säger man emot eller ifrågasätter så är man besvärlig och åker ut. Sist var det en läkare som bokstavligt sa åt mig att jag fick gå nu fast jag hade halva min läkartid kvar och det enda jag bad om var att han skulle förklara för mig vad alla dom piller han ville stoppa i mig skulle hjälpa mot. Jag frågade bara vänligt och civiliserat men han vägrade att svara utan visade mig bara på dörren, och sen hade han mage att påstå att det var jag som inte samarbetade och inte kunde vänta mig att få komma tillbaka.

    Det är inte så lätt när ingen, inte ens läkarna, vill ta en på allvar utan bara viftar bort en som mindre vetande idiot som man ändå inte behöver bry sig om. Har till och med fått höra att såna som jag är för dumma för att kunna klaga ändå och om nån enstaka nån gång gör det ändå så har alltid myndigheterna större förtroende än den enskilda människan och är folk psyksjuka så kan man alltid skylla på det och hävda att dom därför missförstått. Och sorgligt nog så vet jag av erfarenhet att det stämmer och det finns inte så himla mycket man kan göra då. Mer än att fortsätta leta efter en vettig läkare och hoppas att man nån gång hittar en.
Svar på tråden Soc gör mig hemlös, vad göra?