Reaktioner över att få syskon!

Nu väntar jag fortfarande vårt andra barn men dottern kommer också vara 3 när tvåan kommer. Men har ni försökt förklara för den stora om att ni nu har en till i familjen som behöver uppmärksamhet och tid? Tror även det kan vara bra om den stora får vara delaktig i sysslor kring bebisen också. Hoppas det löser sig för er!

Vi försöker låta henne vara med så mycket som möjligt! Vid blöjbyte, när vi badar henne och byter på henne. Saken är den att hon älskar bebisar och vill pussa på henne hela tiden, krama och gosa, vilket självklart är bra men kan bli lite för mycket ibland när hon nästan lägger sig på henne!
Tack för råden!

Vår 3,5-åring blev storebror förra sommaren och tyckte så mycket, så mycket om sin lillasyster att det var pussar, kramar och hålla handen hela, hela tiden. Till slut fick vi sätta upp lite gränser, att bebisen skulle få vara i fred när hon åt och när hon sov. Jag minns inte när det la sig men det höll säkert på ett halvår. Nu när hon är 10 mån  och är väldigt rörlig och aktiv och kan ta alla storebrors prylar utan problem så är det istället ett jäkla liv på storebror och det händer att han slår till henne när han blir jättefrustrerad.

Vi har väl egentligen inte gjort så himla mycket för att anpassa och underlätta för storasyskonet, utan det flöt på bra. Jo, jag tog alla läggningar de första månaderna för att han skulle få egen mammatid.

Så jag känner igen det du säger om syskon som vill vara så nära och så "på" att det blir ett problem. Tack och lov har inte storebror reagerat på annat sätt, annat än vanligt argt humör som snarare hör till åldern än nåt annat.   

Min son var 3 år 9 mån när han fick en lillebror. Han blev rejält avundsjuk och det höll i sig hela första året tyvärr. Inte så att han var dum mot bebisen utan det gick ut över oss föräldrar. Min man är tvungen att arbeta flera kvällar per vecka så jag är ganska mycket ensam med barnen på kvällarna. Min stora började att bajsa på sig varje gång jag satt och ammade om jag var ensam hemma. Han gjorde inte detta om min man var hemma. Innan lillebror föddes hade han inte bajsat på sig på nästan ett år så det hade absolut med bebisen att göra. Han var också orolig på nätterna, hade nattskräck och var svår att lägga på kvällarna. Upplevde honom som stökig och orolig i allmänhet. 

Nu är lillebror nästan 2 år och storebror är inte alls avundsjuk längre  Snarare så att jag tycker han borde bli avundsjuk ibland fastän han inte blir det. Lillebror är en riktigt charmig en som ler mot alla gamla tanter ute så att alla tycker han är såå söt, men detta verkar inte stora störa sig på nämnvärt. Inte heller att lillebror sover mellan mig och pappan medan storebror sover i eget rum. 

Den ålder som din dotter är i är ju i sig en ålder av trots så det är inte säkert att hennes reaktioner har att göra med att hon fått syskon.

Svar också till: En blå giraff:
Din sons reaktion på att får syskon är ju lite mer kraftfull sådan, men vilken solskenshistoria i hur han själv tagit sig ur det och nu älskar sin lillebror!! Det låter som att ni tog det lugnt och lät honom reagera som han gjorde, jättebra i så fall! Och bra reaktion av honom, en kille med egen stark vilja kan jag tänka mig, han var tvungen att bokstavligen "få ur sig" svartsjukan.

Mormor07: Ja jag kan förstå att det blir lite av en chock för det stora barnet när det kommer ett syskon. Min son var ju van att ha oss alldeles för sig själv och plötsligt hade jag mycket mindre tid för honom. Det är verkligen skönt att han inte är avundsjuk längre! Jag var nästan rädd att han skulle fortsätta avsky bebisen i hela sitt liv  Men när lillebror blev så pass stor att storebror fattade att de kunde leka tillsammans och att han kunde få sällskap av lillebror så försvann avundsjukan. Jag brukar också var flitig att påtala för storebror att han är en snäll brorsa och att lillebror beundrar honom, vilket han blir väldigt stolt över att höra 

Det låter jättebra det där att du säger till din son att han är en snäll brorsa. Klart han blir stolt! Toppen!

Det är ju inte så lätt att bli storasyster/storebror när man är liten. Jag tror att de flesta som har syskon på relativt nära åldersavstånd någon gång får konflikter mellan barnen - på olika sätt eftersom barn är olika. 

Vi har 16 månader mellan våra första pojkar. Vi hade ett väldigt harmoniskt första halvår drygt (8 månader), men sedan när storebror blev 2 år (med allt det innebär ) och lillebror samtidigt blev mycket rörlig på egen hand, så kom svartsjukan, konflikterna och en massa annat jobbigt som hör till att vara 2 år. Det som gällde var punktmarkering - bokstavligen - under ganska precis ett halvår. Gick inte att lämna den en sekund. Storebror var arg och frustrerad och visste inte var han skulle göra av vare sig sina reaktioner eller sina känslor, så det vara att hindra, bekräfta, krama, hindra, bekräfta, krama.....och ibland blev man arg. Det var jobbigt.

Efter det så blev det avsevärt mycket bättre. Det har krävts jättemycket närvaro givetvis för att vägleda dem i olika situationer och lära dem konflikthantering - dela, vänta på sin tur, gå undan när man blir arg, säga till vuxen, erbjuda byte etc etc. Lillebror hade sin arga och lite smått våldsamma period han med (låg i 2-3-årsåldern) och så var det punktmarkering igen för att hjälpa honom och storebror. 

Idag är de 4 respektive 5 år och är varandras stora trygghet i livet. De går knappt en meter ifrån varandra. Vi har kört på - alla tillsammans linjen - hela tiden och det har varit bra för vår del. Har haft dem hemma tillsammans länge. Skolade in dem på förskola relativt sent och de har hela tiden gått på samma avdelning. Samsovit med båda etc. Idag leker de mest hela dagarna - visst blir de osams ibland, men det är ju inte så konstigt när de lever så tätt inpå varandra. De är jätteolika som personer - storebror rationell, lugnt/jämt humör/temperament, lillebror känslomänniska med kraftiga känslouttryck, men det är underbart att ha fått följa dem knyta an till varandra och som sagt bli varandras stora trygghet. Syskonkärlek slår verkligen allt. Att se dem trösta varandra när de är ledsna, fantasileka, tumla runt kramandes innan de ska sova.....bara finnas där för varandra. Vid middagsbordet inväntandes varandra för att någon mot slutet utbrister: "A ska vi.....?" "JAA, det gör vi, kom!" Och så piper de iväg och leker .

Lite spännande har varit att storebror har en mild uttalsförsening - han saknade länge de bakre ljuden. Lillebror hade dem tidigt, men slutade. Så fort storebror fick kläm på dem lite före han fyllde 5 år så började även lillebror att använda dem igen. Det spelade liksom ingen roll att han kunde, att alla andra använde g och k och ng-ljud, eller att han var med på alla storebrors logopedbesök så var helt medveten om hur det skulle uttalas......han gjorde som storebror .

Nu kommer trean om en dryg månad och vi kommer säkert att få reaktioner den här gången med, men det känns lättare den här gången.....med erfarenheten i bagaget och dessutom har ju "de stora" varandra och är lite äldre.

Tips TS:
- Var tillsammans med dem så att du kan hindra, förutse och förebygga. Kan kännas jobbigt i stunden men man har igen det och i det stora hela är det en rätt kort period.
- Var UTE mycket!

 

Glömde:

Det jag egentligen ville ha sagt är att man inte ska ta det som ett misslyckande - svartsjuka, konflikter etc. Det är lätt att göra det. Man har varit så van vid att ha ett barn att kunna fokusera all sin uppmärksamhet på och så har man plötsligt två vars behov ibland kolliderar och så känner man sig otillräcklig och att man har gjort något fel.

Det är ok för det äldre barnet att känna svartsjuka, frustration och sörja. Ofta väldigt ambivalenta känslor. Det är helt OK . Man finns där för barnet och låter honom/henne känna allt det där jobbiga. Det går över . 

Tack för alla svar, råd och tips. Vi förstår att det måste vara en chock för vår stora tjej. Från en dag till en annan så kommer det syskon som hon ska dela sin mamma och pappa med. Mycket av hennes agerande är säkert 3års trots också. Hon trotsade en del innan lillasyster kom men det har blivit så mycket värre nu.

 Det du skriver stämmer verkligen in på hur jag känner. Otillräcklig och det känns som om hur jag än bemöter min dotters ilska så blir det fel. Det händer ju att jag blir arg och då får jag skuldkänslor efter.
Försöker ändå att ge henne egentid, vi låter henne vara med när vi sköter om lillasyster, vi berömmer henne ofta när hon gör något bra och vi säger ofta att hon är en bra storasyster. 
Antar att det bara är att ge henne den tiden hon behöver för att ta sig igenom det. Vi vet ju att syskon är det bästa man kan ge sitt barn och att de kommer ha sådan glädje av varandra.