KK-förhållanden

Hmm, ja det är inte helt lätt det här. Det är första gången jag ger mig in i ett KK-förhållande och jag känner mig ganska förvirrad. Jag får lätt känslor, och träffar jag någon mer än 1-2 ggr så betyder det att jag tycker att personen är intressant och att jag är nyfiken på vad det kan leda till. Jag tror att jag skulle ha svårt att ha regelbundet sex med någon som jag inte kände något alls för, för på något sätt tror jag att jag kopplar ihop sex och känslor. Jag kan ha one night stands och då känns det okej, men så fort jag börjar träffa någon mer så blir det lätt så att jag får känslor. Jag har tänkt flera gånger att "ska jag inte träffa den då (någon som jag inte alls är nyfiken på) och bara ha sex" men det tar emot inombords. Jag vill typ bara ha sex med någon som jag tycker om och känner spänning inför. Därför känns det jättejobbigt att jag nu har träffat en kille som för mig är pojkvänsmaterial, men han sa i början att han inte var ute efter ett förhållande.

Anledningen till att jag ställde frågorna i tråden är att jag tycker att det vi har är mer än KK, iaf betyder det mer för mig. Vi skickar inga snusk-sms utan de är väldigt.. gulliga eller vad man ska säga. Det känns också som att vi kör mer spel än man gör med en KK, t.ex att det känns som att vi inte vågar vara för "på" och höra av oss för ofta. Det blir ofta med en veckas mellanrum. När vi ses är det mest fokus på mys utöver sex, vi kanske har sex en gång men umgås i ett dygn och pussar och kramar i princip ihjäl varandra. Vi sover tätt intill varandra hela natten. Det är aldrig så att man har bråttom ifrån varandra, utan vi äter gärna lunch tillsammans.

Jag spenderar hur mycket tid som helst på att fundera om det är dumt av mig att fortsätta träffa honom. Samtidigt är jag rädd för att det ska visa sig i efterhand att han egentligen också hade känslor, och att jag ska behöva ångra att jag drog mig ur. Att prata med honom och fråga honom vart han står känns för tidigt. Känns som att jag hellre väntar och se vad det leder till, men det är minst sagt plågsamt..

Sen undrar jag en till sak. Ni som har KK, hur ser ni på er KK? Måste det vara en trevlig person som ni trivs med, eller är det bara sexet som är viktigt?

För som det är nu går jag bara runt och tänker att "varför duger jag bara som KK och inte som flickvän?" och tycker att det är jobbigt att han får tillgång till mig helt utan förpliktelser. Jag längtar nog efter att känna mig älskad. Jag tänker hela tiden att han borde ju tycka om mig lite iaf om han ändå har träffat mig regelbundet ca 10 ggr. Sedan undrar jag om det är särskilt "smart" av mig att vara KK om jag egentligen vill mer? Eller vill och vill.. jag vill snarare kunna fortsätta träffa honom med hoppet om att det KAN bli något. Det känns trist om det redan från början är dödsdömt. Skulle han säga "jag vet till 100% att det aldrig kommer bli något mellan oss", skulle jag nog inte vilja träffa honom igen. Tror det blir en krock i mitt huvud eftersom jag alltid får känslor, och då har jag svårt att förstå hur man inte kan få det..

Ja, det där med att ta det som det kommer är lite det jag går efter nu, men inte utan att fundera fram och tillbaka flera gånger om dagen. Jag tror att det är smartare av mig att chansa och bara ta det som det kommer än att ställa honom mot väggen och fråga "Vad vill du med oss??". Det senare tror jag skulle skrämma honom.

Jag kan förstå att man kan hålla sig från känslor om man känt varandra länge innan och bara varit kompisar. Men den här killen känner jag inte alls sedan innan. Jag märker ju att jag flirtar med honom och verkligen vill försöka få honom på fall. Skulle han visa att han hade mer känslor hade jag INTE tackat nej till ett förhållande med honom. Eller iaf att se vad det leder till. Jag vill umgås med honom mer, utanför hemmet. Så tänker kanske försöka testa om han vill hänga med på nån grej någon gång.

Jag tror att jag har två alternativ som jag känner är möjliga
1) fortsätta träffa honom med risk för att bli sårad, men även med chans att han utvecklar/redan har känslor (detta kör jag på just nu)
2) föreslå en paus i vår KK-relation

Alternativ 2 tror jag kan vara bra eftersom då inser han att han inte har mig till 100 %, vilket jag tror kan göra att han inser att han saknar mig och att det är mig han vill ha. Alternativt går jag miste om honom för att han träffar nån annan eller inte alls saknar mig. Men då var det kanske ändå inte rätt från början.

Frågan är bara vad jag ska ange för anledning till pausen i så fall? :P Han får ju inte tro att jag är totalt ointresserad, samtidigt som jag inte vill säga att det är för att "jag har känslor". Något mittemellan tänker jag. Tänker kanske något i stil med "nu har vi träffats regelbundet ett tag och det har varit skitmysigt.. men tänker att jag inte vill låsa mig för mycket heller för jag har märkt att jag längtar efter något mer än ett KK-förhållande, så tänkte kanske bara att det vore bra om vi kunde vara ifrån varandra ett tag så får vi utforska på varsitt håll". Problemet är ju att jag vill att han ska svara "men jag vill ju mer än KK".. haha.. men min plan kanske inte alls funkar ;)

Vad tycker ni?

Du säger många kloka saker som jag håller med om. Det vore dumt av mig att säga det där om att utforska på andra håll när det är tvärtemot vad jag vill. Anledningen till att jag funderat på att säga det är ju bara att han ska "vakna till", men det kan ju lika gärna bli så att han tänker att jag är totalt ointresserad och därför tar ett steg tillbaka. Det vore inte så bra..

Det som är så svårt är att vi inte har pratat om det, bara innan vi sågs. Vi träffades på en internetsida nämligen. Då sa både han och jag att vi inte var ute efter ett förhållande (jag hängde väl mest på och sa "samma här" för att inte skrämma iväg honom om jag verkade för seriös.. inte så smart i efterhand kan jag ju säga). Han är ju nybliven singel och vill såklart utforska. Men just eftersom vi bara pratade om det då så får jag ju hopp om att han ändå, trots det han sa, kan ha fått känslor nu. För han kände ju inte mig när han sa så.

Det sitter långt inne hos mig att ta ett seriöst snack med honom. Det känns som att de killar som jag faller för ofta är lite av den typen att det är svårt att göra det utan att skrämma iväg dem. Det är jävligt jobbigt med spel, men jag är bra på att köra spel just eftersom jag är så rädd för att bli sårad. När jag tänker på hur jag har agerat så tycker jag inte att jag gjort något som tyder på att jag tycker om honom som mer än KK. Så det kan mycket väl vara så att han tror att jag inte är särskilt intresserad av honom och att han därför ligger lågt också. Han kanske tänker precis samma sak, att "tänk om jag skrämmer iväg henne, bäst är att play it cool".

Det lättaste vore såklart att prata med honom, men även det svåraste. När jag varit med honom har jag inte alls känt för att prata seriöst. Vi har ju bara träffats i några veckor. Kan det inte vara smart att avvakta lite och se? Kanske försöka få med honom på nån aktivitet nån gång och se om han vill följa med? Det är ju stor risk att jag blir sårad ju längre tid jag fortsätter träffa honom såhär, men eftersom jag inte vågar prata med honom skulle alternativet vara att bara lägga ner.. och det kan nog vara ganska svårt att leva med också.

Åh vad trist att det slutade på det sättet :( Samtidigt som det måste ha varit jättejobbigt kanske det dock var som en lättnad att faktiskt ta modet till sig och får svar? Känns så sjukt hur en person kan känna så mkt, medan den andra är "oberörd" eller iaf inte känner likadant.

Det har varit en jobbig natt. Drömde att jag träffade på honom ute på stan och att han var med en annan tjej och sket i mig. Jag är så sjukt svartsjuk av mig och jag märker ju att jag redan börjar må dåligt över sånt. Skulle inte vilja träffa honom om jag fick reda på att han träffade andra :( Så KK är nog inget för mig..

Ja, om det var så så förstår jag verkligen att det kändes "bra" att få veta. Det är riktigt svårt, för ibland vill jag se det som att vår relation är som vanligt dejtande, även om han sagt från början att han inte är ute efter ett förhållande. Jag tänker att med nästan alla killar man träffar så är det ju en viss osäkerhet i början. Jag skulle aldrig fråga en kille direkt om han var intresserad av något mer, för jag tänker att man måste ge det lite tid. Fast jag vet iofs ganska fort om jag kan tänka mig något mer med en kille eller inte. Sånt känner jag nästan direkt.

En sak har jag lärt mig iaf. Jag tänker inte säga "jag är inte heller ute efter något seriöst" eftersom det inte är sanningen. Men tänker inte heller säga "jag vill ha något seriöst" för jag anser att man kan varken säga att jag är ute efter att fortsätta singellivet eller att hitta något, för allt beror ju på vem man träffar. Även om man bestämt sig för att vara singel kan man ju inte rå för om man träffar en person som man verkligen klickar med. Det går ju inte att bestämma NÄR man träffar den personen.

Mina vänner ger mig rådet att "gör vad du vill, vad du mår bra av". Problemet är att jag inte vet vad som är det bästa. Jag VILL ju träffa honom, för jag älskar att umgås med honom. Men jag VILL ju inte träffa honom i rädsla för att han bara "utnyttjar" mig. Snacka om att jag har dubbla känslor....

Vad jobbigt :/ Vad har du valt för strategi såhär långt?

Oj, det är precis så jag tänker också :) Fast flera gånger om dagen så ändrar jag mig, haha. Växlar mellan att tänka "jag skiter i honom och drar mig ur illa kvickt" och att tänka "äh, men jag kanske bara kan vara KK med honom" och "nää fan jag vill bara ha något seriöst med honom, annars får det vara". Tusen tankar verkligen!

Hur gör du för att inte ses lika ofta? Tackar du nej ibland till att ses? Tycker du att det verkar som att han gillar dig mer än som KK?

Ja, alltså problemet blir ju, i alla fall för mig, att jag tänker så mycket tid på honom att jag säkert stänger dörrar till andra relationer som kanske skulle vara bättre. Jag försöker testa mig själv hela tiden och tänka "han då?? skulle jag kunna tycka om honom?" som ett skydd för om jag skulle bli sårad. Vill liksom kunna tänka att det inte är hela världen om det inte skulle bli något, för det finns ju andra jag kan tycka om. Men kommer alltid fram till att nä, det är ju HONOM jag vill ha.. och då blir jag bara ännu mer deprimerad. Alldeles nyss tänkte jag att jag skulle säga "jag vill tyvärr inte vara KK längre, det är inget för mig". Men direkt då tänker jag att så skulle jag bara säga för att jag skulle vilja att han svarade "men!!! jag vill ju fortsätta träffa dig, jag tycker om dig mer än som KK". Jag skulle alltså bli helt ställd om han bara svarade "ok". Och det är så dumt för man tycker ju om personen så mycket att man nästan hellre är KK än inget alls. Det är det som är det farliga.

Hmm.. alltså jag tycker att han beter sig gulligt mot mig. Vårt "kk-förhållande" om det nu är vad det är innefattar att vi myser väldigt mycket. Vi sover tätt ihopslingrade, myser framför film o.s.v. Jag får faktiskt känslan att han saknar mig mer än vad han saknar själva sexet när vi är ifrån varandra. Han har aldrig bråttom härifrån och jag känner mig inte tvingad att gå så fort som möjligt. Vi hörs bara när vi ska bestämma när vi ska ses, vilket jag tänker inte är så positivt, men det har liksom inte blivit naturligt att skicka iväg ett sms och bara skriva något alldagligt. Då tolkar den andra det alltid som "jahapp, nu försöker den andra få igång en konversation så att vi kan bestämma när vi ska ses". Sen hör jag inte av mig så ofta heller just eftersom jag är intresserad och är rätt att vara för på, och dessutom så tänker jag som du att jag inte ska initiativ. Vi har träffats upprepade gånger när jag inte kunnat ha sex och då har han sagt att det "är mysigt att ses ändå". Jag kan inte bestämma mig för om det är positivt eller inte att vi ses ca en gång i veckan. Jag tänker att är man endast KK så kan man ju faktiskt försöka ses oftare, om man endast går efter sina behov. Så jag tycker det känns mer som dejting när man tänker på hur ofta vi ses.

Skulle kunna analysera det här hur mycket som helst....

Haha, sjukt! ja.. nu har jag läst hur många trådar som helst om KK-förhållanden och jag läser så många kloka saker för ALLA alternativen. Blir verkligen inte klokare tyvärr :/ Visst låter det klokt att ta upp det med honom, men jag tror faktiskt att det kan skrämma honom även om han skulle ha lite känslor för mig. Om han skulle säga till mig "jag vill inte vara kk längre.. det blir för jobbigt :(" så skulle jag ju automatiskt tolka det som att "förhållande eller inget!!!" och även om jag tycker om honom sjukt mycket så är det ju alltid lite läskigt att höra. Det är lätt hänt att man börjar fundera väldigt mkt på vilka känslor man har då, även om man tycker om personen. Då är det som att man måste veta vad man vill, att man vill nåt seriöst, för annars leker man bara med den andre. Och vem är egentligen 100 % säker på vad den vill? Därför tror jag att jag genom att ta upp det kan förstöra det som annars kanske skulle ha utvecklat sig naturligt.

Så just nu i skrivande stund är jag nog lite mer inne på att börja testa honom lite. Kanske ge honom en komplimang som säger något att jag tycker om honom mer än som en KK men ändå inte behöver vara värsta kärleksförklaringen. Då kan jag ju se hur han reagerar på det. Jag kan också försöka få med honom ut på andra grejer än att bara ses hemma. Jag tänker att om han är intresserad men håller tillbaka för att han är rädd för att jag ska bli skrämd, så kanske han vågar visa mer om jag visar lite mer själv. Hur tycker ni det låter?

Det låter väldigt klokt. Det känns som att jag kommer komma till den punkten någon gång, om jag inte lyckas bli klokare på vad han vill med mer "milda" metoder. Läs min kommentar ovan, jag tror att det kan bli för mycket att höra att någon verkligen vill något seriöst även om man själv har känslor.