Jag har barn med en kille som började som min kk... vi var kk i 3 månader innan vi blev ett officiellt par, barnet var planerat och vi levde tillsammans i lite över 2 år.
Min nuvarande man var även det ett kk förhållande från början, var kk även där i ca 3 månader innan det vidare utvecklade sig, idag är vi gifta och har ett gemensamt barn på gång.
Det bara kändes att det var mer än kk... kan inte förklara hur men vi kunde inte vara utan varandra emellan våra träffar och det blev djupare och djupare.
För mig (som har haft en del kk-förhållanden) så handlar det mycket om öppenhet och tydlighet. Att man är ärlig med vad man vill ha av varandra. Jag brukar göra rätt klart att det enda jag vill ha är en sexuell relation. Men att om endera parten skulle få känslor, så får man ta upp det. I ett fall så hände det rätt tidigt, tjejen var uppenbarligen kär i mig. Jag gjorde klart för henne att jag inte var intresserad av en starkare relation eller ett parförhållande, men att jag gärna träffade henne för sex. Men om det blev för svårt för henne så var det bättre att vi avslutade relation.
Hon var rätt tydlig med att hon egentligen inte nöjde sig med det, hon ville ha ett förhållande. Om inte med mig, så med någon annan. Så, vi träffades "tillsvidare" tills någon av oss hade hittat nåt annat. Och det tog en två år eller så, och under tiden hade vi ett riktigt trevligt kk-förhållande med massor av sex varje vecka. Till slut så hade hon hittat en annan kille och hookat upp med honom, och då var det slut på det roliga. Men så är spelets regler, i varje fall dom regler jag lever efter. Andra kanske har andra regler....
Det är inte fel att ha kk s, det finns situationer i livet, då ett riktigt förhållande känns för svårt
eller antingen är man ung och vill leva livet
Man kan ha sexuella behov.Man kan söka sexuella äventyr innan man binder sig med någon och då
inte vilja ha dåligt samvete för någon hemma
Men jag har sett separationer hos andra, som slutat illa, och jag är en mycket känslig person som
råkade ha haft många
jag har haft kk och för mej, känns det inte bra i längden.För förr eller senare vill någon ha någonting mer
man kan gå från kk till relation,om båda vill det ,Ibland skulle jag vilja ta saker på annat sätt än vad jag gör
för chanser dyker ju upp. Men jag verkar alldeles för känslig, jag blir lätt fäst vid den jag är med.
Men vill inte killen om det skulle bli aktuellt, träffar jag en ny och ser hur det går
Hmm, ja det är inte helt lätt det här. Det är första gången jag ger mig in i ett KK-förhållande och jag känner mig ganska förvirrad. Jag får lätt känslor, och träffar jag någon mer än 1-2 ggr så betyder det att jag tycker att personen är intressant och att jag är nyfiken på vad det kan leda till. Jag tror att jag skulle ha svårt att ha regelbundet sex med någon som jag inte kände något alls för, för på något sätt tror jag att jag kopplar ihop sex och känslor. Jag kan ha one night stands och då känns det okej, men så fort jag börjar träffa någon mer så blir det lätt så att jag får känslor. Jag har tänkt flera gånger att "ska jag inte träffa den då (någon som jag inte alls är nyfiken på) och bara ha sex" men det tar emot inombords. Jag vill typ bara ha sex med någon som jag tycker om och känner spänning inför. Därför känns det jättejobbigt att jag nu har träffat en kille som för mig är pojkvänsmaterial, men han sa i början att han inte var ute efter ett förhållande.
Anledningen till att jag ställde frågorna i tråden är att jag tycker att det vi har är mer än KK, iaf betyder det mer för mig. Vi skickar inga snusk-sms utan de är väldigt.. gulliga eller vad man ska säga. Det känns också som att vi kör mer spel än man gör med en KK, t.ex att det känns som att vi inte vågar vara för "på" och höra av oss för ofta. Det blir ofta med en veckas mellanrum. När vi ses är det mest fokus på mys utöver sex, vi kanske har sex en gång men umgås i ett dygn och pussar och kramar i princip ihjäl varandra. Vi sover tätt intill varandra hela natten. Det är aldrig så att man har bråttom ifrån varandra, utan vi äter gärna lunch tillsammans.
Jag spenderar hur mycket tid som helst på att fundera om det är dumt av mig att fortsätta träffa honom. Samtidigt är jag rädd för att det ska visa sig i efterhand att han egentligen också hade känslor, och att jag ska behöva ångra att jag drog mig ur. Att prata med honom och fråga honom vart han står känns för tidigt. Känns som att jag hellre väntar och se vad det leder till, men det är minst sagt plågsamt.. 
Sen undrar jag en till sak. Ni som har KK, hur ser ni på er KK? Måste det vara en trevlig person som ni trivs med, eller är det bara sexet som är viktigt?
För som det är nu går jag bara runt och tänker att "varför duger jag bara som KK och inte som flickvän?" och tycker att det är jobbigt att han får tillgång till mig helt utan förpliktelser. Jag längtar nog efter att känna mig älskad. Jag tänker hela tiden att han borde ju tycka om mig lite iaf om han ändå har träffat mig regelbundet ca 10 ggr. Sedan undrar jag om det är särskilt "smart" av mig att vara KK om jag egentligen vill mer? Eller vill och vill.. jag vill snarare kunna fortsätta träffa honom med hoppet om att det KAN bli något. Det känns trist om det redan från början är dödsdömt. Skulle han säga "jag vet till 100% att det aldrig kommer bli något mellan oss", skulle jag nog inte vilja träffa honom igen. Tror det blir en krock i mitt huvud eftersom jag alltid får känslor, och då har jag svårt att förstå hur man inte kan få det..
Man kan ha kemi på det sexuella planet, men kanske inte på det känslomässiga eller relationella planet. Jag skiljer på sex och kärlek. Jag kan leva utan förhållanden, men jag kan inte leva utan sex...
Med dom kk:s jag har haft så har det klickat rent sexuellt. Man har en känsla och kemi som kanske inte alltid är uttalad, men alltid väldigt påtaglig. Dvs, man känner att det klickar. Med den kk som jag beskrev tidigare kände jag att det klickade sexuellt, men jag kände inte att jag ville ha ett förhållande med henne. Jag kände inte att ett liv tillsammans med henne skulle vara rätt. Men vi hade bra sex....
Hade jag känt annorlunda kanske jag hade tagit det till ett annat plan. Jag hade ett längre förhållande som började på ett rent sexuellt plan, som sedan avancerade till ett längre förhållande. Man får ta det som det kommer....
Jag tror att jag har två alternativ som jag känner är möjliga
1) fortsätta träffa honom med risk för att bli sårad, men även med chans att han utvecklar/redan har känslor (detta kör jag på just nu)
2) föreslå en paus i vår KK-relation
Alternativ 2 tror jag kan vara bra eftersom då inser han att han inte har mig till 100 %, vilket jag tror kan göra att han inser att han saknar mig och att det är mig han vill ha. Alternativt går jag miste om honom för att han träffar nån annan eller inte alls saknar mig. Men då var det kanske ändå inte rätt från början.
Frågan är bara vad jag ska ange för anledning till pausen i så fall? :P Han får ju inte tro att jag är totalt ointresserad, samtidigt som jag inte vill säga att det är för att "jag har känslor". Något mittemellan tänker jag. Tänker kanske något i stil med "nu har vi träffats regelbundet ett tag och det har varit skitmysigt.. men tänker att jag inte vill låsa mig för mycket heller för jag har märkt att jag längtar efter något mer än ett KK-förhållande, så tänkte kanske bara att det vore bra om vi kunde vara ifrån varandra ett tag så får vi utforska på varsitt håll". Problemet är ju att jag vill att han ska svara "men jag vill ju mer än KK".. haha.. men min plan kanske inte alls funkar ;)
Vad tycker ni?