KK-förhållanden

För mig (som har haft en del kk-förhållanden) så handlar det mycket om öppenhet och tydlighet. Att man är ärlig med vad man vill ha av varandra. Jag brukar göra rätt klart att det enda jag vill ha är en sexuell relation. Men att om endera parten skulle få känslor, så får man ta upp det. I ett fall så hände det rätt tidigt, tjejen var uppenbarligen kär i mig. Jag gjorde klart för henne att jag inte var intresserad av en starkare relation eller ett parförhållande, men att jag gärna träffade henne för sex. Men om det blev för svårt för henne så var det bättre att vi avslutade relation.

Hon var rätt tydlig med att hon egentligen inte nöjde sig  med det, hon ville ha ett förhållande. Om inte med mig, så med någon annan. Så, vi träffades "tillsvidare" tills någon av oss hade hittat nåt annat. Och det tog en två år eller så, och under tiden hade vi ett riktigt trevligt kk-förhållande med massor av sex varje vecka. Till slut så hade hon hittat en annan kille och hookat upp med honom, och då var det slut på det roliga. Men så är spelets regler, i varje fall dom regler jag lever efter. Andra kanske har andra regler....

Man kan ha kemi på det sexuella planet, men kanske inte på det känslomässiga eller relationella planet. Jag skiljer på sex och kärlek. Jag kan leva utan förhållanden, men jag kan inte leva utan sex...

Med dom kk:s jag har haft så har det klickat rent sexuellt. Man har en känsla och kemi som kanske inte alltid är uttalad, men alltid väldigt påtaglig. Dvs, man känner att det klickar. Med den kk som jag beskrev tidigare kände jag att det klickade sexuellt, men jag kände inte att jag ville ha ett förhållande med henne. Jag kände inte att ett liv tillsammans med henne skulle vara rätt. Men vi hade bra sex....

Hade jag känt annorlunda kanske jag hade tagit det till ett annat plan. Jag hade ett längre förhållande som började på ett rent sexuellt plan, som sedan avancerade till ett längre förhållande. Man får ta det som det kommer....

     

Ja, det fanns flera skäl. Ett av skälen är lite ytligt, men handlar om hur hon såg ut. Hon var egentligen lite för stor och rund för min smak. Jag har ändå en ganska stor spännvidd över vad jag finner attraktivt hos kvinnor, men hon var faktiskt över den gränsen. Jag kände lite att jag inte kunde gå ut med henne på stan utan att skämmas, eller kunna presentera henne för mina vänner. Jag har en viss standard, helt enkelt. Och det kan låta hårt, och jag skäms lite över att jag känner så, men det är så det är. Men som sagt, vi fungerade på det sexuella planet, vi hade väldigt bra sex....

En annan sak handlar om hennes undergivenhet. Hon var alltid väldigt villigt inställd till sex, hon sa faktiskt aldrig nej. Och hon bodde nära mig, så det var bara att ringa och kila över. Ibland gick jag hem direkt efter avklarat värv, ibland stannade jag och sov över. Hon var "alltid redo" för sex, och hon gillade det. Jag gillar en viss undergivenhet och villighet hos kvinnor, jag tänder på det. När jag vill ha sex, så vill jag ha sex med en gång, och hon ställde alltid upp.

Men det gäller på det sexuella planet. När det gäller förhållanden så behöver jag ett visst motstånd. Jag behöver nån som bråkar med mig, nån som inte köper allt mitt bullshit. Jag kan helt enkelt inte vara tillsammans med nån som alltid ger med sig. Hon var väldigt varm och kärleksfull och väldigt snäll, samtidigt som hon var väldigt trygg och stark i sin personlighet. Det var inte så att jag utnyttjade henne, kanske det hade varit så om hon inte hade varit lika stark i sig själv.

Hon var helt enkelt lite för snäll och normal och vettig. Jordens salt, som man säger. Jag kommer från lite mer intellektuella och bohemiska kretsar, "normala" människor ger mig inte så himla mycket på det intellektuella och känslomässiga planet. Och jag hade aldrig passat in i hennes släkt och gemenskap, det fanns liksom inga gemensamma beröringspunkter. Men framförallt handlar det om motstånd, jag behöver bråkas med....