V. 40 + 5 och nervös.

Fortfarande inget här. Nu har det gått en vecka över BF dag. Det börjar kännas nu, man känner sig halvt galen och jag vet inte hur jag ska få tiden att gå lite snabbare än vad den gör. Känns som man bara sitter och väntar, vilket inte är bra eller nyttigt.

Några tips på vad man kan hitta på för att få tiden att gå?

Tyvärr känner jag likadant, trodde jag skulle fött för länge sen... Håller på att bryta ihop känns det som. Jag är väldigt instabil i humöret nu.

Jag har varit ute och gått en runda. Fick jättemycket mensvärk både i magen och ryggen. Men det har gått över nu. Barnen är hemma från skolan och de har kompisar här, men jag har sagt att de får vara ute i så fall, för jag orkar bara inte med att ha massa stim här inne. Det är inga lugna kompisar som kommit...

Min son föddes vecka 40+2. Var hos bm två eller tre dagar innan och då var krabaten fortfarande ruckbar.
Kvällen innan han kom märkte jag att magen sjunkit och måste ha gjort det nyligen under dagen.
Inga känningar eller förvärkar alls under graviditeten. Sen när jag vaknade på morgonen misstänkte jag att det var på g då jag hade väldigt lätt mensvärk med kanske 10 minuters mellanrum plus att slemproppen kom när jag gick på toa.
Åkte in till förlossningen ett par timmar senare och sonen är född ytligare 1,5-2 timmar senare.
Så det kan gå helt lagom snabbt och smidigt när det väl startar även om man inte känt av något innan :)

Ja det där med humöret känner jag igen. Man känner sig lite instabil vilket inte är så roligt för min omgivning. Känns som man vill snäsa av varenda jävel som säger något. Det jobbiga är att man får hundra samtal och sms med frågor om bebisen har kommit. Jag vill inte svara längre när det ringer, men gör man inte de så antar folk att man ligger på förlossningen eller BB.
Hur säger man snällt att man inte vill ha sådana samtal och sms mer. Jag har sagt att jag kommer säga till när allt är klart att alla kommer få reda på det att ingen behöver oroa sig. Men det verkar inte hjälpa.
Har man tankarna någon annanstans för en gångskull så kommer det alltid ett samtal eller sms med den där frågan. Jag förstår ju att alla väntar men jag orkar inte med denna frågan mer.

Jag får tvätta lite, fördriva tiden med att springa fram och tillbaka till tvättstugan, kanske hjälper det..

Även om jag är väldigt frustrerad själv så tycker jag faktiskt inte det är jobbigt att folk frågar. Tycker det är skönt att de bryr sig. Men jag kanske ändrar inställning om några dagar...

Ja, klart det är kul att det bryr sig och ser framemot detta också. Men jag känner att jag själv håller på att bli knäpp och frågar mig den frågan hundra gånger om dagen och när några ytterligare frågar så känns det som om man är redo för galenhuset.
Men känner nog att jag varit hemma för mycket, slutade jobba vid påsk för jag tänkte att de skulle bli skönt att vara hemma några veckor innan, vilket det har varit, men nu känner jag att det hade vart skönt att jobba en vecka eller två till så man hade något mer att göra än att tänka på "när kommer du" :) Men det var ju innan man visste. :P

Jag har varit helt sjukskriven sen 17 oktober (v 11+?)! Tyckte det var jättejobbigt i början, sen gick det bra. Men nu på slutet är det jobbigt igen. Även om jag inte skulle kunnat jobba, så hade det varit bra med lite annat att tänka på.

Låter inte roligt med sjukskrivning. Sådant man inte kan göra något åt heller även fast man vill.

I början av ledigheten kändes det som om jag skolkade från jobbet. Samtidigt som det var jätte skönt att vara hemma pga den hemska tröttheten, men samtidigt kändes det inte alls roligt att vara hemma. Ingen annan är ju hemma så man är ju mest själv på dagarna.

Ja, det kan vara väldigt frustrerande att vara tvungen att vila mycket. Hade jättedåligt samvete mot jobbet också. Jag hann ju aldrig lära upp någon, var meningen att någon skulle gått bredvid mig ett tag. Det tog också ett bra tag att få in någon för mig, så i början fick de andra göra mitt jobb också. Sen funkade det inte med den första de tog in, och då blev det ett glapp igen, innan de fick in en ny. Som de fick börja lära upp igen.

Jobbet stressar en ibland och man vill ju inte vara till besvär för någon annan heller.
Min vikarie fick gå bredvid mig i 3 månader vilket känns tryggt men samtidigt går det inte att lära sig allt på 3 månader heller. Känns som man lämnade över en hel hög som inte riktigt var klart innan jag gick också. Men man hinner ju aldrig med allt och sånt där är ju svårt att planera. Man vet ju aldrig vad som händer. Så man får väl släppa det och hoppas på att det löser sig på bästa sätt även fast man känner sig taskig mot sina medarbetare som får ta över, men det finns ju inte så mycket man kan göra åt det tyvärr. Hade man vetat så hade de ju sett annorlunda ut.
Jag hoppas att du mår bättre nu i alla fall!