Våran lilla kommer om 2 veckor å jag blir RÄDD när jag läser här. De spelar ingen roll vad de frågas om nånstans i forumet så blir svaret, SAMSOV eller AMMA MER. Jag vill inte samsova, jag vill inte amma en större bäbis varken på dagen eller nätterna. Dör ungar av att skrika lite nuförtiden, de går inte att hålla sitt barn tillfredsställt 24/7. När blev de såhär???
Strunta i vad alla andra gör eller tycker, utan gör det som fungerar bäst för dig/er. Det är huvudsaken.
För mig var det smidigt att samsova eftersom bebisen och jag blev "synkade", jag vaknade samtidigt som bebisen, låg och ammade, båda somnade om igen. Det gjorde att jag inte fick sömnbrist. Var aldrig speciellt trött. Sen är det hur mysigt som helst. Tycker du inte det så ha din bebis i spjälsängen om bebisen sover bra där. Bry dig inte om vad andra säger, det är ditt liv, din bebis. Det här med bebisskrik, innan jag fick barn sa jag alltid: äh, lite skrik är ingen fara. Sen när jag väl fick min lilla bebis så kändes det i hela kroppen när han skrek. Känslorna går inte att beskriva. Jag vill bara att min lille ska må bra jämt, inte skrika en sekund i onödan. Du får se hur det känns om två veckor!
Samsova finns inte på kartan här hemma, både jag och sambon är livrädda för att ha henne i sängen då vi båda sover djupt och rör oss mycket.
Hon sov i vagnen i vardagsrummet de första veckorna, för jag "bodde" på soffan då förlossningen var ett helvete och jag inte kunde sova i sängen.
Efter det har hon sovit i sin egen säng.
Dessutom helammade jag bara ca 1-1,5 månad sedan halvammade jag tills hon var ca 3 månader och nu får hon bara ersättning.
Hade jag följt råden och tipsen som finns här i forumet hade jag suttit i ett hörn och skakat.
Jag hade aldrig orkat.
Man lär sig efter ett tag vad som funkar och inte, bara att låta bebisen styra, glad bebis = glada föräldrar!
Klart bebisen inte dör, men de flesta har högre krav än så på vårt föräldraskap.
Visst för en del är samsovning och amning inte lösningen, men för de absolut flesta är det den enklaste lösningen som ger nöjda och pigga barn. Och lär man sig bara att nattamma så ger det en pigg mamma också.
Primater sover med sina barn, det är det biologiskt normala.
Nej, alla barn går inte att hålla nöjda 24/7, så är det.
Men jag ammade inte, samsov dock, och jag måste nog säga att mitt barn var ett väldigt nöjt barn och skrek inte utan anledning, dvs det gick snabbt att få honom att sluta att skrika.
Min mamma konstaterade för ett tag sedan, att hennes barnbarn skrek betydligt mindre än vad hon minns att vi gjorde. Två av dom är inte ammade och det var nog bara jag som har samsovit.
Genom att lära sig lyssna på sitt barns signaler så kan man undvika att barnet skriker bara för att, sedan finns det kolikbarn, allergibarn och barn som är svåra att få nöjda.
Vad menar du med "När blev det såhär?" Amma och samsova har ju människor gjort mer eller mindre i alla tider...
Jag samsov med sonen de första två månaderna eftersom det var det smidigaste sättet. Jag hade inte planerat det, men upptäckte att det var smartast - för alla.
Sen vet jag inte vad du menar med en "större bebis"? Men jag skulle ju inte neka en bebis under 1 år att amma.
Nu slutade sonen amma på nätterna, av sig själv, vid 2 månaders ålder och på dagen vid 10,5 månader, men det var som sagt hans eget val.
Och en bebis dör inte av att skrika. Men bebisen mår väldigt dåligt och blir oerhört stressad av att skrika, om det sker i ensamhet. Jag ville mer med min bebis än att han skulle överleva. Jag ville även att han skulle uppleva kärlek och trygghet.
Jag tänkte som dig TS innan jag fick mitt första barn. Jag skulle absolut inte samsova och jag ville amma i max 4 månader.
Men sen när min bebis kom så var mina behov och önskemål inte så viktiga länge. Eller snarare, de ändrades.
Nu var sömnen viktigast för min del och det fick jag genom att samsova och liggamma. Så skönt att få vakna utvilad varje morgon i stället för helt död efter att ha vaknat 3-4 grr/natt och suttit vaken och matat bebis.
Och amningen blev också helt annorlunda än jag hade trott. Så praktiskt och mysigt, för att inte tala om hur bra det var att amma när sonen var sjuk och vägrade allt annat. Det slutade med att jag ammade i 2 år.
Behov och önskemål kan alltså förändras efter man fått sitt lilla barn. Allt förändras liksom och barnet blir prio 1. Är barnet nöjt så blir mamma och pappa nöjda. Inget är så ångestframkallande hos en nybliven mamma som det lilla barnets skrik. Och så skall det ju vara. Det är naturens sätt att se till att mamman alltid försöker göra allt för att barnet skall överleva. 
Det där med det egna barnets skrik är verkligen intressant. Jag minns på BB näe läkaren kom in och skulle diskutera igenom någonting från förlossningen. Då skrek min tvådagars och jag försökte trösta och byta blöja. Efter en liten stund fick jag säga till doktorn att gå ut och komma tillbaks senare, för jag kunde ändå inte höra honom.
Jag har aldrig känt så när andras barn skriker. Måste vara hormonellt.
Men TS, du kommer antagligen inte vilja låta ditt barn skrika i onödan. Precis som andra har sagt här. Go with the flow bara så klarar både du och bebisen det här.