Fyra missfall... vad ska jag göra?

hej,

tre tidiga mf sedan vi började med ivf, har försökt få barn i 2,5 år nu och börjar kännas lite.. mindre hoppfullt än det gjorde i början. Har tagit progesteron vid 2 av återförandena, ingen som helst skillnad, gick åt helvete alla tre gångerna oavsett (jepp, jag är bitter). Har förhöjt TSH, sänkt inom referens med levaxin, men har läst på nätet och hört från doktorerna på RPC i Uppsala att patienter med TSH antikroppar (som inte går att medicinera bort, de finns kvar oavsett levaxindos) har fördubblad missfallsrisk. Ingen tröst, direkt, men kanske en del av förklaringen, även om det känns som att det borde finnas en enklare (och behandlingsbar) orsak.

Gör mf utredning nu, men iom att vi redan gjort en fertilitetsutredning är många prover redan tagna, dom har kollat livmoder, slemhinnor etc, så är väl mest kromosomfel kvar dom skulle kunna hitta (i en svensk standardutredning), har hört att dom flesta aldrig får en "diagnos", men känns bättre att kolla för säkerhets skull innan vi gör fler behandlingar.

Känns så märkligt att vi borde ha suttit här med en drygt 1åring här redan om allt gått som det brukar gå för de flesta och vi blivit gravida redan efter ca ett halvårs försök. Om första ivfen inte slutat i mf skulle vi fått vår bebis om ca en månad. Känner hur min motivation urholkas, både hemma och på jobbet, svårt att ge max när man har sina prioriteringar och allt fokus någon annanstans - alltid i pågående eller mot nästa behandling. Har funderat på att söka nytt jobb, men älskar egentligen mitt nuvarande och misstänker att det bara är längtan efter förändring, att bryta känslan av livsstagnation så avvaktar tillsvidare, även om jag känner mig alltmer less och ibland rädd för att jag gör ett sämre jobb än jag borde.

Får ibland kämpa för att orka vara så glad som jag vill vara och se allt bra jag har och inte bara den enda sak jag inte har, men är en rätt positiv människa i grunden så hittar alltid något som gör mig glad varje dag. Orkar inte renovera klart vår lägenhet, har ett rum som skulle blivit barnrum, känns helt poänglöst att göra någonting med det nu, vi bara använder det som förråd. Men annars har vi varit rätt duktiga på att aktivera oss och inte bara grubbla/sörja, har gett upp att planera utifall jag skulle bli gravid, skulle vi behöva ställa in en resa etc skulle det bara vara en seger. Behöver saker att se fram emot i vardagen, små resor, biobesök, middagar, fika och fester med vänner etc, det har blivit viktigare. Känns skönt att alla nära redan vet vad som händer, ingen som undrar när vi ska "välja att skaffa barn" etc. Vet om vänners bekanta som fått barn efter 5-6 upprepade missfall, så visst går det, men hade varit så mycket lättare om det löst sig direkt och skulle ge vad som helst för vissheten att det kommer lösa sig, för oss, tillslut.

Funderar ofta på varför vi gör det här mot oss själva, varför det känns så viktigt för mig att få barn. Jag vet att jag kan leva ett bra, lyckligt liv även utan barn, att min existens inte blir mindre värdefull om jag aldrig får bli mamma etc, de rationella skälen för att skaffa barn känns öerlag väldigt få, ändå lägger jag all energi på det. Bleh. Är ledsen och trött, behöver mer helg, mer semester, sommar och sol.

Che71: även jag är i situationen att jag har en man som inte vill lika mkt som jag vill, eller i vart fall inte till varje pris. Det finns fördelar med det också, han har lättare att se ett liv utan barn, vilket så klart kommer hjälpa om det aldrig blir några. Har tagit upp frågan om adoption men hittills är det tvärnej, vilket såklart är jobbigt då jag själv ser det som ett bra alternativ om vi inte lyckas.

För mig kvittar det hur vi får barn, eller om det är biologiskt, bara vi får ett barn (inom rimliga gränser såklart, planerar inte att stjäla ett barn på stan om vi säger så) men för honom är det stor skillnad. Han kan tänka sig "vårat" barn, inte barn för sakens skull, eller hur man nu kan beskriva det, menar inte att låta okänslig. Och alla har rätt att dra sin egen gräns, suger bara när man inte tycker likadant, skulle kännas bättre om jag visste att vi hade en backup plan, dvs att vi får ett barn, om än inte hur.