Vår dåliga smak
Jag älskar min Nokia mobil för 700 spänn. Den är liten, behändig, och man trycker på knappar. Jag surfar ingenting, för jag tycker det är skönt att få ledigt från datorn när jag är ute. Den tar fina foton.
De rynkade på näsan i affären när jag skulle köpa den, och sa att bara seniorer köper den. Och så jag då. 
Jag kör med förlängningssladdar till den fasta telefonen. Så här snubblar vi över förlängningssladdar i huset. Det går inte ens att få tag på nästan (förlängningssladdarna alltså). Jag har sladdlös telefon, men den har jag inte ens plockat ur paketet.
Jag har ett antikt tangentbord påstår sambon. Men jag gillar bäst att klinka på det.
Jag äter kall korv direkt ur paketet.
Jag kan äta glass till frukost (förut godis, men det har jag nog slutat med nu).
Jag är livrädd för att läsa bruksanvisningar, dem överlåter jag alltid åt pojkvännen att läsa.
Jag hänger upp saker som inte tillhör anslagstavlan på anslagstavlan, som hårspännen och annat tjafs.
Jag har problem med att hitta på ställen att förvara kartonger, som tillhör tekniska prylar, där det finns tillbehör kvar i kartongerna, samt bruksanvisningar. Kartongerna kläms in på ställen i hyllor så det ser stökigt ut.
Jag har en benägenhet att inte plocka fram och använda saker som jag önskat mig, förrän det gått mycket lång tid. Önskade mig microfon för att sjunga kareoke, sambon gav mig det förr, förra julen. Jag plockar inte fram det. Jag fick en telefonsvarare. Den ligger kvar i kartongen. Köksprylar jag fått, ligger kvar i evigheter innan jag börjar använda det. Det är som att jag är rädd för nya prylar. 
Jag har dille att hänga upp allt möjligt med klädnypor (ser ju lite bohemiskt ut i hushållet)
men nörderiet med omoderna saker är inte dålig smak det är snarare tvärtom. Typ din Nokia.