Någon som haft dålig självkänsla men som övervunnit det?

Jag har haft dålig självkänsla så länge jag kan minnas, antagligen på grund av mobbing och utanförskap under hela grundskoletiden. Jag hade nästan ingen vän under de åren, jag kom alltid i "andra hand" och det följer mig än idag. Jag tänker ofta fortfarande om jag hör någon flina brevid mig att "det är säkert mig de skrattar åt" osv. Detta gör att jag ofta tänker att människor i min närhet "umgås för att de känner att de inte kan säga nej när jag frågar om vi ska hitta på nåt i helgen". Jag är säker på att det inte är så alla gånger men jag känner mig ensam, har svårt att lära känna nya för jag vågar knappt tro att folk skulle gilla mig o det är klart att man inte är nog framåt då. 
Det blir också problematiskt i min relation sen några år tillbaka, vi har oftast ett kärleksfullt förhållande men jag blir sur för småsaker. När vi inledde förhållandet var jag väldigt mån om mitt utseende, fixade håret o hade snygga kläder, sminkade mig osv men efter ett tag så slutade jag göra mig fin, eller ens "vardagsfin" inför min pojkvän (jag trodde väl att det inte spelade roll) o efter ett tag så tog han upp att han tycker att det är viktigt att man inte helt slutar bry sig om sitt utseende inför varandra, eftersom jag fortsatte göra mig fin inför skolan och alla andra men struntade i det jämt inför honom, jag blev otroligt ledsen när han sa så och tänkte att han tycker jag är ful men vänder jag på steken så tycker jag ju det är viktigt att han rakar sig och har hela o rena kläder, det är klart att han ska förvänta sig en sån sak av mig. SÅ.. mitt dilemma är. Jag är känslig för att han "önskar" så enkla o naturliga saker av mig(han säger det inte ofta o är inte otrevlig i ton men jag tar åt mig ändå de få gånger vi kommer in på det) men jag kan ju uttrycka önskemål om samma saker av honom. 

Nån med liknande känslor?