Någon som haft dålig självkänsla men som övervunnit det?

Numera så tror jag inte att jag blir oftare dåligt bemött eller behandlad sämre än andra i samhället, visst träffar man på riktigt otrevliga människor ute i samhället ibland o tar jag åt mig otroligt mkt och tar det personligt, även fast jag inser efteråt att just den personen beter sig speciellt och otrevligt mot andra också, men de tar lång tid innan jag kan se det med klara ögon, förstår du vad jag menar? jag hade en sån handledare på en praktik till ex, skit otrevlig o jag tänkte i ett år "det var mitt fel, jag var dålig, dum, oduglig" men sen minns jag ju att så var hon ju mot andra också.
Jag tänker mig noga för hur jag beter mig mot andra, jag anses nog ofta som en bra person men blyg o tråkig skulle jag tro. Jag vill att andra ska behandla mig likadant. Jag tycker nog att man ska kunna säga lite vad man tycker till varandra i ett förhållande, jag kan till exempel säga till min kille "ska jag klippa dig lite idag?tycker det börjar bli lite långt kanske?" o jag säger det ju för att det är fint med lite kortare men jag skulle ju älska honom ändå med några cm längre hår, o han tycker det är finare när jag har håret utsläppt än uppsatt o säger ibland de att jag "kan väl ha det nedsläppt ibland" o ja han vet att jag gillar ha det nedsläppt ibland(när jag inte pluggar) men att få höra det känns som "jag duger inte med uppsatt" och det är ju knappast de han menar men jag ser allt i svart eller vitt när det gäller mitt utseende, antingen är jag ful eller skitsnygg i nåt. att jag inte kan läsa hans tankar är jobbigt, fast jag borde ju lita på hans ord.

... Jag tänker ofta fortfarande om jag hör någon flina brevid mig att "det är säkert mig de skrattar åt" osv.

...umgås för att de känner att de inte kan säga nej när jag frågar om vi ska hitta på nåt i helgen

... jag vågar knappt tro att folk skulle gilla mig

... efter ett tag så slutade jag göra mig fin, eller ens "vardagsfin" inför min pojkvän

...och tänkte att han tycker jag är ful

...men jag tar åt mig ändå de få gånger vi kommer in på det) men jag kan ju uttrycka önskemål om samma saker av honom. 

... klarar jag inte vad de klarar så känner jag mig sämst.

...Ens värde sitter ju inte i vad man presterar men så känns det för mig ibland. 

... jag tänkte i ett år "det var mitt fel, jag var dålig, dum, oduglig" men sen minns jag ju att så var hon ju mot andra också.

... men blyg o tråkig skulle jag tro.

...men att få höra det känns som "jag duger inte med uppsatt" och det är ju knappast de han menar 

... jag förstår inte varför jag inte kan ta det som en bra sak bara

jag vet inte om jag förstår skillnaden ? menar du att jag ska tänka bra tankar om mig själv, bygga upp en känsla av att jag duger själv? förklara gärna mer om du kan :)