Hur litet kan man bo med 2-3 barn?

Jag har en kompis som bodde med sin man och tre ungar på 73 kvadrat tills att barnen var 16, 14 och 10. Det var verkligen inte socialfallsvarning på dem. :)

vi bor i en 3:a på 75 kvm med en 1-åring och en 3-åring och det börjar kännas väldigt trångt och kan tänka mig att det blir värre ju hellre de blir..

Klart man kan. Inte optimalt, men med rätt planering, smart förvaring och inte alltför mkt saker så går det utmärkt.

Finns det några "rekommendationer" på hur många kvadrat en 2-3 barns familj ska ha? :)

Klart det går, det hela beror ju på hur ni gör

Jag kan tycka att idag är det så mycket samhället som ska tänka och tycka åt en... "idag ska alla barn ha ett varsitt rum annars är det nått fel"  

Titta tillbaka några år då bodde man jätte många i kanske 1 rum och kök och inte blev det nå dåliga människor av dem, tvärtom

Min mormor hade 8 syskon och de bodde i en två alla 11 och blev jätte fina människor alla, har nog aldrig träffat en sån stor syskonskara som hade så bra sammanhållning som dem

Så tycker ni att det är ok och att allt känns bra så ska ni självklart köra på det

Lycka till        

Hela våran familj bodde på 64kvm 2r.o.k.
Jag, mina 2 bröder, mina föräldrar och 2st hundar på 70kg/st.
Antar att det handlar om att organisera och ta hänsyn.  

klart man kan! skulle aldrig kunna tänka mig att det blir nån "soc-varning" på det, herre gud, 83 kvadrat är väl ändå hyfsat stort? Kanske föräldrarna kan sova i vardagsrummet och barnen få sovrummen tex? man kan ju skaffa ikeas smarta förvaringsmöbler och möblera på ett smart sätt så alla får en möjlighet till lugn och ro om man behöver dra sig tillbaka!

Socialfallsvarning?

Klart man kan. Jag bor i en 3a på 70 kvm och det funkar utmärkt. 3 av barnen varannan vecka och äldsta dottern kommer när hon vill. Om jag bara hade haft 2 barn skulle jag bott kvar i 2an på 57 kvm som jag hade innan och planen är att flytta dit igen när jag bara har 2 tonårsbarn hemma om ca 10 år.

När jag var liten så hamnade mina föräldrar i en dålig sits med lån och hus pga de höga räntorna. Räntorna sköt ju i skyarna och mina föräldrar var tvugna att sälja sitt drömhus från en dag till en annan. De köpte ett billigare hus som vi trivdes bra i. Men trots att det var billigare så blev det svårt ekonomiskt. De kom liksom aldrig igen från krisen.
De bestämde sig då för att sälja igen och flytta till hyresrätt. Då de ändå ville att vi skulle växa upp i ett bra område så valde de att bo litet i en trygg del av stan än stort i en otrygg del.

 Vi flyttade, 2 vuxna och 3 barn in i en trea. En ganska stor trea iof men ändå en trea. Jag och min bror delade på största sovrummet. Lillasyster fick ett mindre sovrum och våra föräldrar bodde i vardagsrummet. De ordnade så att de hade sängskåp i vardagsrummet så att det inte kändes som ett sovrum när vi hade gäster.  vi hade även TV och soffa i våra sovrum så att vi skulle kunna hänga mer där med våra vänner. Detta skedde när vi alla var tonåringar, men jag minns inte alls att det var jobbigt. Jag minns hur lyxigt jag tyckte det var att få en egen soffgrupp, tv och VHS i mitt eget sovrum. Mina föräldrar lyckades alltid göra något positivt av det negativa. Vi fick dessutom bo mitt i stan till skillnad från innan. Vad jag minns så trivdes jag hur bra som helst och ingen såg det någonsinn som socialfallsvarining. Mina föräldrar kämpade helt enkelt för att komma ur den ekonomiska knipan, och de gjorde alltid det bästa av situationen. Vad jag försöker säga är att barn ser det sällan negativt om man inte visar för dem att det är något negativt. Det finns även massa bra lösningar för compact living som gör att det inte behöver kännas så trångt. Mina föräldrar gjorde det aldrig till en stor grej att vi skulle bo så litet. de talade bara om att jag och brorsan skulle dela rum. Kul tyckte jag. Att de själva skulle sova i vardagsrummet var väl inget de heller gjorde en grej av.

Så jag säger kör på.