Hur blev er relation efter att ni fått barn?

Tiden för varandra är det sådär med, men vi har det ändå bra. Första året var ganska tungt med mycket irritation och sömnbrist men vi pratade MYCKET innan vi fick barn och såg till att vara överens om så mycket som möjligt (barnuppfostran, vem som gör vad i hemmet, egentid, nätterna etc). Vi var också överens om att vara ihop även om det var kämpigt. Inga stora beslut fick tas under det första året och vi bestämde oss för att inte noja över relationen även om vi tappade bort varandra, bråkade och sexet var sådär. Tvärt om såg vi till att vara beredda på att det skulle hända vilket jag tror var väldigt bra.

Vi har såklart inte lika mycket ensamtid, men vi har en väldigt snäll bebis och det har hon varit från början så vårat förhållande har inte lidit av en ny familjemedlem, tvärt om!
Vi har samma syn på uppfostran som tur är ^^ 

Ja, det är ju verkligen en omställning med barn, men hos oss har det verkligen inte blivit sämre. 
Visst, mycket av tiden tillsammans försvinner då barn behöver uppmärksamhet, men min man och jag är helt överens om att barnen alltid kommer först. Och vi har lärt oss att ta väl vara på våra stunder tillsammans. 
Uppfostran har vi också samma syn på.

Tack för era svar!

Jag lever med min pojkvän och kan inte tänka mig mitt liv utan honom. Det pirrar när jag tänker på att få ett barn med honom, men samtidigt är det skrämmande. Hur blir vår relation efter att barnet kommer? Kan vi komma varandra närmare? Eller riskerar vi att glida isär?

HUR gör ni för att tex inte bråka (trots sömnbrist !! ) ?
HUR gör ni för att ge varandra tid?

BLIR ni oense ibland om föräldraskapet? Om den som är hemma? Den som ska natta osv?

Kram å verkligen TACK! 

vi borde aldrig ha skaffat barn överhuvudtaget. Min man är en idiot.

Antagligen finns det inga garantier för hur relationen blir efter man fått barn, men är man på samma plan och överens om hur barnuppfostran ska gå till så brukar det lösa sig. Och skaffa barn kan mycket väl vara en källa till väldigt hetsiga diskussioner.
Men älskar man varandra och båda är inställda på att göra det bästa av situationen, så blir relationen också starkare.

Diskussioner kommer att uppstå vare sig man vill eller inte, men det kan underlätta att själv vara storsint i alla lägen och inte långsint. Och det som sägs på grund av sömnbrist, det är inte på riktigt. Vi brukar också ta hand om varandra på kvällarna och snacka om allt det som varit under dagen.

Vi delar lika på alla sysslor i föräldraskapet, även om det för det mesta är jag som nattar barnen. Men det kompenseras av att min man sköter tvättandet och lär dem att borsta tänderna.
Om jag lämnar barnen på dagis på morgonen så hämtar min man dem på eftermiddagen, eller tvärtom ifall jag slutar jobba tidigare och han jobbar sent. Vi delar helt enkelt på sysslorna, var och en gör sitt. Då blir det väldigt sällan tjafs om vem som ska göra vad.
Vi delar också på VAB-dagar.

Sedan är det också viktigt att ge varandra lite ensamtid och då ta hela ansvaret själv för en kväll. Om min man är ute med sina kompisar och gymmar eller roar sig så är jag hemma med barnen, och vice versa. 

Samarbete är nyckelordet i det hela. 

Kram på dig med.   

Detta är intressant tycker jag då jag har en son på 4 år och träffat en Ny man sedan drygt 1 år tillbaka. Jag har alltid älskat småbarn och Vill ha fler barn, samtidigt som jag och min son har en trotsig och bråkig Period.. Är också rädd att gnistan ska försvinna i min partnertelation och Att vi ska bli mer kompisar än älskare. Sen känner jag ju att han skulle bli en bra pappa Såklart. Småbarnslivet är ju inte så sexigt och passionerat (För de flesta) .. Och vill man ha barn så är det kanske Lika bra att låta det bli om det blir.. Det är ju inget Man kan undvika. Bara att hoppas på det bästa. Har ju redan provat en gång så jag vet hug det kan Bli. Plus att jag redan är i barnträsket och min Sambo har lätt accepterat det. Att vi inte kommer Åka jorden runt eller att jag inte kommer bli raketforskare :p Vad tycker ni? Klart jag skulle älska mitt nya barn men det känns Som om det kanske skulle vara att rubba nåt som Är perfekt..?

De ja tkr är svårast är vem som ska gå upp på natten när sonen vaknat. Annars tkr jag de mesta flyter på bra. Han somnar runt sju så är inge problem o få vuxentid heller :)