Att komma över omöjlig kärlek

Jag är lite bestört och förvånad över hur lite du nämner dina barn i det här sammanhanget och i din sits. Tanken för mig att få "mista" mina barns halva uppväxttid och att inte kunna finnas där hos dem alltid som ett stöd gjorde mig helt förkrossad. Att tvinga in dem i ett liv med att hoppa mellan två hushåll kändes för mig otroligt tungt och näst intill oöverkomligt. Hur gamla är era barn?

Ja, det lät väldigt konstigt.
Man måste prata tydlig språk och säga vad man vill.
Hur kunde hon veta  vad du vill om du inte sa det????

Och, jag, det går att lämna allt och bygga på nytt.
Men det krävs mycket mod och kärlek för att genomföra det!
Det är mycket bekvämare att fortsätta leva det vanliga (tråkiga) livet.

Jag visste ju inte hur lång tid min uppbrytningsprocess skulle ta. Hur lång tid det skulle ta för mig att känna mig redo att lämna. Jag ville komma till en punkt i mitt nuvarande förhållande där vi gemensamt kom fram till att gå skilda vägar är det bästa för oss och barnen. Jag ville inte tvinga kvar min älskarinna att vänta in den processen för jag kunde omöjligt säga när den skulle komma. Det var med omtanke till henne som jag sa så och jag förstår att det måste varit förvirrande för henne när min själ och hjärta säger en sak och min mun något annat. Förstår faktiskt att hon tröttnade på mig rejält och förkastade mig. Jag blev en man som inte stod upp för mina känslor och det är ju inte speciellt attraktivt.

Jo , uppbrott är alltid jobbiga , jag gick ner 10 kg under min egen skilsmässa , så visst fan är det jobbigt , kansk inte så konstigt , stor del av hur ens liv ser ut för tillfället rasar och man måste bygga sig en ny verklighet , tar enormt mycket energi. Men som sagt det är mycket jobbigare för ungarna än för en själv och det får man inte glöma  , att dom är oxå med på resan...och att dom är egna individer med egna känslor och tankar och inte bara kopior av en själv.

Men viktigt att poängktera är att man behöver alltså inte avstå helt från träffa någon annan kvinna , så länge man håller ungarna utanför så tror jag inte det är någon större problem , jag valde att inte ha några förhållanden under en tid och fukusera helt på ungarna dels för att jag helt enkelt kände för det , just då kändes det som jag fått nog av förhålladen för ett tag , och dessutom ville jag inte använda någon annan människa som någon slags terapeut tills jag kommit på fötter och som jag sedan dumpade , ganska vanligt att många gör så tyvärr ,  känns inte riktigt schysst mot "terapeuten" som investerar tid och energi på en för att sedan bli dumpad när man kommit på fötter.

Men å andra sidan så såg min situation annorlunda ut än din , jag hade inget parallelt förhållande med någon när jag skilde mig . så jag behövde heller aldrig tänka i dom banorna. 

Jag har varit fast i mitt förhållande enbart med tanke på barnen. Dels för att jag inte kan tänka mig att vara utan dom så ofta, dels för att det är uppslitande med en skilsmässa och dels för att jag skulle vilja skydda dom från en narcissistisk mamma.

Nu har jag allt mer kommit till insikt att det förhållandet som jag lever inte är det minsta nyttigt för dom. Tidigare tyckte jag att alla alternativ än det som vi hade var sämre. Nu tycker jag tvärtom. 

Vill bidra med min historia, som dock inte handlar om hur man kommer över utan hur vi tog oss vidare. Jag lämnade mitt 17-åriga förhållande och han sitt nästan 25-åriga. Det går inte beskriva så här vilken resa det var. Att lämna och bryta upp en familj och det jäkla sveket mot sin partner, att man träffat en annan. Han skulle aldrig få träffa mina barn enligt ex:et. Svek, förluster, förlorade familjer, släktet, hem och traditioner. För att inte tala om ångesten för barnen. Men jag hade ett mål, den kärleken ville jag inte förlora. Så vi kämpade. Min seperation tog ca 6 mån, och hans ca 1 år. Det är drygt 2 år sedan nu. Vi har kärleken och varandra. Vi har låtit tiden gå. Mina barn avgudar honom. Det fick ta tid. Vi bor inte ihop än, men planerar för det. Stormen har nu lagt sig. Och vi börjar kunna forma vårt liv. Sviterna finns där. Men den kärleken vill jag inte vara utan. Egoistiskt, jag vet.

Tack Stina :)
Även om jag vet att det är otroligt jobbigt så hoppas jag att mitt "slut" hamnar där också. Resan dit kommer att vara bedrövlig, jag vet det, men om det finns ett hopp för en bra framtid så kan det kännas lite lättare.

Japp, så resonerade hon. För så var för mig.
Vi kvinnor, kan inte läsa mellan raderna som inte finns. Ingen kan.
Man kan inte förvänta att den andre skall "kunna och veta bättre!"

Jag gjorde som din älskarinna, sa "adjö" och dök aldrig tillbaka i hans liv. Fast jag visste att han ville ha bara mig. Men att vilja räcker inte, inte alla gånger, man måste tala om det...

Blir nästan avudsjuk på dig.
Du träffade en man som vågade!!!
Min bara stack och gömde sig när han började "känna för starkt för fort" för mig.

Det är svårt att göra någon annan illa för att man tror att man själv kan få det bättre. Det är en förlust och sorg att splittra sin familj. Ett nederlag. Men bortom det, väntar något annat. Och våra förutsättningar var inte de bästa. Arbetsrelaterade relationer, utan att säga för mycket, men mitt företag var min kärleks och hans sambo's företags största kund. Så motgångar och prövningar, det har vi haft.