Att komma över omöjlig kärlek

Till Gösses: Någon som blivit knullad bakom ryggen antar jag?!

Eller hade inte ngt bättre för dig än att spela moraltant?

Verkligen inte..De trådar skapas för att folk ska kunna dela med sig saker och de uppplevt i deras liv och prata ut, "få råd" om hur de ska gå vidare av personer med liknande erfarenheter osv..berätta saker och ting för att lätta på trycket, saker man i te kan t.ex ta med vänner eller familj.. Så om du ska moralpredika och spela någon form av guds gåva så hål dig till någon annan forum..

För nästan ett år sedan blev jag helt oväntat galet förälskad i min kollega som jag känt i många år. Han kände lika dant och vi inledde en relation trots att vi båda har familj. Känslorna fullkomligt exploderade men nu har han en gång för alla bestämt sig för att stanna med sin familj och vi har därför brutit vår relation.

Fattar dock inte hur jag ska stå ut. Tänker på honom varje vaken minut och saknar honom så att jag mår fysiskt illa. Samtidigt kan jag inte visa något här hemma.

Någon som varit i samma situation - dvs stannat hos er familj efter en längre otrohet? Hur gjorde ni för att glömma? Hur lång tid tog det? Lyckades ni någonsin få tillbaka känslorna för er man/fru?

PS Inser naturligtvis att det inte är synd om mig eftersom jag får skylla mig själv som varit otrogen, att otrohet är omoraliskt, fegt och alltid fel etc. Men gjort är gjort och i dagsläget försöker jag bara överleva/uthärda.

Nej, vi har inte setts sedan vi bröt. Uppbrottet blev oehört dramatiskt. Vi var iväg i jobb och hade planerat det som vår sista "resa", men vi blev påkomna av hans fru och då kastar han i ansiktet på mig att han älskar henne. Ja, plötsligt var jag noll och intet värd och hon allt han ville ha. Så, när det väl gäller så står älskarinnan vanligen inte alls särskilt högt i kurs. Man är en side kick som ger spänning och guldkant på tillvaron.

Jag mådde väldigt dåligt av hela "slutscenen", trots att jag ville bryta (det var jag som var den drivande i det). Det som tidigare varit en fin, lite sorglig men omöjlig kärlek blev så brutalt avslöjad i ljuset som någont smutsigt och fult. 

Vi har som sagt inte setts, men han har hört av sig ett antal gånger. Skrev ett brev och skickade en liten "kärlekspresent" en dryg månad efter uppbrottet. Jag har slängt den. Senast han hörde av sig var för några månader sen, men då sa jag ifrån på skarpen. Det är jobbigt varje gång han hör av sig, river upp såren helt i onödan. Om man ska läka och glömma måste man få vara ifred. Annars drar processen ut väldigt långt på tiden.

När man är involverad med någon annan än sin partner så blir ju hjärtat "upptaget" och det är först som känslorna svalnar och man tänker på annat som man faktiskt märker om det finns något kvar att jobba på hemma. Det fanns det inte i mitt fall. Tyvärr.     

Jag förstår dig fullt och blir själv helt nere nu..

Sitter i en liknande situation fast mer komplicerad..

Hur som helst jag och mitt ex(vet ej direkt) hade ett fint och lugn förhållande med sina upp och ner som de flästa relationerna..

Vid ngn tillfälle börjar saker och ting gå åt helvete mellan oss men samtidigt blir hon gravid..det gjorde att vi på ngt sätt att vi blev glada och saker och ting la sig och allt blev dans på rosor..för henne iaf..

Jag blev så klart jätte glad jag med..

Tanken och känslan att få bli pappa var och är underbar..men saker blev inte egentligen bättre för det..

Det var en sen vinterkväll på jobbet då jag fick syn på en kvinna..det kom som en fet smäll i ansiktet..blev helt paff och jag tänkte inte mig för i och med att blicken jag fick av henne visade att attraktionen var ömsesidig..en blick som berättar 1000 ord samtidigt..

T.o.m nu efter ca 1 år har jag fortfarande den blicken i mitt huvud och hennes leende när jag sträckte fram min hand och presenterade mig och efter det var jag körd..

Jag minns att jag gick runt och hoppades på att få se henne på ngt sätt men vår branch var inte snäll mot mig..veckor och månader gick och jag kunde inte få ut henne från mitt huvud..hennes ögon och hennes leende satt fast i mitt huvud..

En solig eftermiddag plötsligt, av en ren slump går vi rakt in i varandra..det blev en jätte konstig men samtidigt en underbar känsla..åter igen glömde jag bort allt runt om och frågade om hon har tid för en kaffe vilket hon direkt tackade ?ja? till, där vi pratade om hur mkt man tänkt och ?letat? efter varandra samt allmänt om våra yrken tills frågan om relationstatusen föll på bordet..

Hon var upptagen i en mångårig relation med barn och samma med mig..hur som helst vi bestämmer oss för att ses åtminstone en gång bara för att få ut det ur vår system och känna hur det är att vara med varandra..vi bestämmer ett datum där det passar oss båda och byter nummer.. Dagar gick Och jag kunde inte sluta tänka på henne, så jag tar upp min telefon en dag då jag är på jobbet och skickar ett sms..får svar direkt..det var en sjuk känsla, kändes så fel men samtidigt så rätt..vi smsade en hel del den dagen..och får veta att hon kommer befinna sig på området om bara några timmar och vi bestämmer rent spontant en träff..det var sjukt underbart, kemin och sättet vi klickade på var obeskrivlig..efteråt var vi fast..Sms och telefonsamtal kom och gick vardagligt och vår lilla romans eskalerade till en relation..starka känslor bildades och vi kunde inte motstå varandra..samtidigt som jag gled mer och mer ifrån i mitt förhållande..vid någon tillfälle så bestämmer vi oss för att lägga ner detta vi håller på med för att det hade gått för långt känslomässigt..

Jag höll mig i några veckor innan jag skickade iväg ett sms en sen kväll där jag skrev att jag kunde inte sluta tänka på henne..det var ömsesidigt, och där var man igen efter det..lång historia kort, det tog slut fram och tillbaka ett X-antal gånger för att man kan inte vara med varandra i en riktig relation där man kan dela allt detta ett riktig par delar pga omständigheterna(barn,distans,brist på förtrånde etc.), men känslorna försvann inte pga av det, tvärtom..de bara växte mer och mer..vi var helt körda båda två men bryter kontaktet igen..

Några veckor senare födds min dotter..saker och ting hemma var som vanligt i och med att jag var riktigt noga med att inte göra bort mig..efter några veckors pappa-ledighet går jag tillbaks till jobbet och en vacker kväll stötter vi på varandra igen, jag och hon, utanför ett avlägsen lokal..hur kommer det sig vet bara gud..vi pratade knappt..blickarna sa allt innan jag slängde upp henne mot väggen..ingen av oss kunde inte motstå det..den sjuka passionen/attraktionen som finns mellan henne och mig är obeskrivlig..finner inga ord som kan beskriva, och efter det var man där igen..men varade inte länge innan det sprack mellan oss pga av alla de känslor som man inte kan göra något åt..

Ännu en idag tänker jag på henne varje dag och undrar hur hon har det, om hon tänker på mig och om hur det hade varit att vara med henne på riktigt..

Så jag kan säga från egen erfarenhet att det är sjukt jobbigt för att tankarna släpper aldrig och har riktigt svårt att tro att de kommer släppa..jag tror riktigt starkt på att en sådan person dyker upp bara en gång i ditt liv, där man upplever att allt är så rätt..kemi,sex,känslor..allt..

Frågan är om man gjort rätt val..

För nästan ett år sedan blev jag helt oväntat galet förälskad i min kollega som jag känt i många år. Han kände lika dant och vi inledde en relation trots att vi båda har familj. Känslorna fullkomligt exploderade men nu har han en gång för alla bestämt sig för att stanna med sin familj och vi har därför brutit vår relation.

Fattar dock inte hur jag ska stå ut. Tänker på honom varje vaken minut och saknar honom så att jag mår fysiskt illa. Samtidigt kan jag inte visa något här hemma.

Någon som varit i samma situation - dvs stannat hos er familj efter en längre otrohet? Hur gjorde ni för att glömma? Hur lång tid tog det? Lyckades ni någonsin få tillbaka känslorna för er man/fru?

PS Inser naturligtvis att det inte är synd om mig eftersom jag får skylla mig själv som varit otrogen, att otrohet är omoraliskt, fegt och alltid fel etc. Men gjort är gjort och i dagsläget försöker jag bara överleva/uthärda.

Man kommer över det, när man inser sitt och sitt äktenskaps  värde 

Jag mår fysiskt illa av den här tråden.  //