Att komma över omöjlig kärlek

Ok . då förstår jag bättre.... som sagt jag tror att det är bäst för ungarna om du tar det lite lugnt med att införa någon ny "mamma" än på ett tag , de måste få lite tid på sig att landa i sin ny verklighet och sörja ert uppbrott , en skillsmässa är otroligt uppslitande för barn , vi vuxna kan alltid hitta någon ny förr eller senare barnen har inget annat val än att pendla mellan två hushåll tills de blir vuxna , och när de är små så saknar de sin mamma när de är hos dig och saknar dig när de är hos sin mamma... inte kul alls även för föräldrarna , fick många samtal i början av vår skilsmässa från gråtande barn när de var hos mamma och tvärtom... man känner sig otroligt maktlös... att inte kunna krama om dem och trösta dem utan man måste lita på att den andre föräldern gör det åt en (därför det är ovärderligt att kunna ha ett gott samarabete och tillit kring barnen som skilda)...

Och då är det inget bra läge att inför någon ny person i deras liv , de måste få landa i sin nya verklighet och sörja ert uppbrott... den andra kvinnan betyder mycket för dig men hon betyder ingenting för barnen , viktigt att hålla isär sina egna känslor och barnens käslor. Men det betyder inte att du och den andra kvinnan kan träffas utan barnen iaf i början , och efter en viss tid när barnen är redo för det så kan man kanske börja låta dem träffa den andra kvinnan lite försiktigt , på neutra mark först och sedan öka "dioserna" succesivt....

Jo , uppbrott är alltid jobbiga , jag gick ner 10 kg under min egen skilsmässa , så visst fan är det jobbigt , kansk inte så konstigt , stor del av hur ens liv ser ut för tillfället rasar och man måste bygga sig en ny verklighet , tar enormt mycket energi. Men som sagt det är mycket jobbigare för ungarna än för en själv och det får man inte glöma  , att dom är oxå med på resan...och att dom är egna individer med egna känslor och tankar och inte bara kopior av en själv.

Men viktigt att poängktera är att man behöver alltså inte avstå helt från träffa någon annan kvinna , så länge man håller ungarna utanför så tror jag inte det är någon större problem , jag valde att inte ha några förhållanden under en tid och fukusera helt på ungarna dels för att jag helt enkelt kände för det , just då kändes det som jag fått nog av förhålladen för ett tag , och dessutom ville jag inte använda någon annan människa som någon slags terapeut tills jag kommit på fötter och som jag sedan dumpade , ganska vanligt att många gör så tyvärr ,  känns inte riktigt schysst mot "terapeuten" som investerar tid och energi på en för att sedan bli dumpad när man kommit på fötter.

Men å andra sidan så såg min situation annorlunda ut än din , jag hade inget parallelt förhållande med någon när jag skilde mig . så jag behövde heller aldrig tänka i dom banorna. 

Intressant frågeställning....

Jag tror det handlar om både och , jag tror definitivt att det handlar om mod oxå.... man brukar säga... "att VÅGA ta steget.....och våga anpelar på mod. Det du skriver om att det snarare handlar om självbevarelsedrift tror jag   egentligen handlar om hur lång man har kommit till att ta stege , hur stort behovet är , hur missnöjd eller olycklig man är , och det tror jag är i relation till hur mycket mod som krävs för att bryta upp.

Lite missnöjd = Mycket mod för att bryta upp
Väldigt missnöjd = Lite mod för att bryta upp 

Men ATT det krävs mod (mycket eller lite) för att ta steget tror jag inte går att förneka...jag tror inte det är någon bra idé att dra ut på det tills situationen känns så ohållbart att man inte ens behöver samla på sig mod för att ta steget utan det sker lite av sig självt av instinkt , jag tror det oxå är en slags feghet , dvs man låter omständigheterna ta beslutet åt en , så man slipper ta det där svåra steget själv utan det sker lite av sig självt... 

Tex används detta resonemang när folk "straffar" sig själva ur ett förhållande , istället för att våga avsluta förhållandet själva (vilket kräver mod)  , dvs se sin partner i ögonen och säga som det är , att man vill avsluta förhållandet och samtidigt uppleva ens partners reaktioner så gör man istället sitt bästa för att sabba förhållandet  , göra förhållandet så olidligt att ens partner inte längre ser något annat val än att avsluta det , och därmed slipper man ta det svåra steget själv , ens partner gör det åt en.

Visst är det frustrerande ?
LIte som att se en människa gå på lina över ett stup , och svara på alla som ber henne komma ner... men det är ju så svårt....  ja vänta tills du landat på marken med huvudet före....

Tror desvärre att det är lönlöst att försöka förklara , jag tror konsekvenstänket och förnuftet sätts ur spel helt och håller i en sån situation , lite som en att försöka förklara för en alkis att han borde sluta supa innan det går åt skogen. Det funkar tyvärr sällan. Jag tror det oftast behövs en rejäl krashlandning för att folk ska vakna upp och fatta vad de håller på med , på riktigt. Innan dess är man nog vagt medveten om riskerna men begäret är starkare. Tyvärr drar man med sig alla i sin närhet med i fallet , i Anonym(vilsen) fall är det antagligen två familjer som kommer behöva krossas för att hon och älskaren ska fatta.

Ja ni vet båda att det ni gör är så fel... men vad gör ni åt det ?... ingenting....ni låter det rulla på för det är ju så trevligt....

Det ni båda inte verkar fatta är hur passt illa krachen kommer bli , med två förstörda familjer menar jag förstörda på riktigt , dvs den partner som idag är din bäste vän (ja för din älskare är INTE din bäste vän han är någon du är förälskad i men din man är den som håller ställningarna hemma , den som står vid din sida vid vått och torrt) blir istället din bittre fiende , någon som avskyr dig , som inte vill med dig att göra , dina barn kommer få det väldigt väldigt jobbigt , och du kommer missa halva deras uppväxt.... Så kan det mycket väl sluta , jag tror inte du ska intala dig själv att du självklart kommer bli förlåten eller att din man kommer vara förstående , och även om du blir förlåten så kan du glömma ditt förhållande som det ser ut idag , det som kommer bli kvar är bara spillrorna av det ni hade innan , det tar åratal att reparera skadorna efter en otrohet om det ens går.

Hur din älsares situation hemma ser har inget med dig och göra , det är hans problem inte ditt.... det är din MAN och dina BARN som borde vara din prioritet eftersom det är dom som sitter i samma skenande tåg som du gör och kommer ta del av smällen när den kommer. Vad tror du din älskares hemmasituation kommer spela dig för roll när du sitter med skilssmässopappren i näven ? Tror du din man kommer bry sig om det ? Tror du dina barn kommer bry sig om det när de får träffa dig varannan vecka ?

Jo det är klart att det blir svårt speciellt när ni hela tiden träffas , men det är tyvärr det pris du / ni får betala för att ni öht inledde ett otrohetsförhållande. Det faktum att är grannar och umgås ofta är ju anledningen till att risken är väldigt hög att ni blir påkomna , era partners är inte idioter , de lär fatta att något inte är som det ska , de kan bara inte sätta fingret på exakt vad det är och vill antagligen inte komma med falska anklagelser om de inte är 100% säkra , men de anar nog något , så din rädsla är antagligen befogad.

Men tyvärr är det bara för dig / er att välja , antingen så skärper ni er och avslutar på riktigt eller så kör ni på och tar konsekvenserna för det , för det kommer gå åt helvete förr eller senare...  alternativt att du berättar för din man och tar konsekvenserna men samtidigt så ökar du chanserna att få en ny chans genom att du berättat själv. För även om du kommer undan med det nu så finns det inga garantier för att det inte kommer fram senare ändå trotts att du och din älskare brutit , även om risken kanske är mindre än om ni fortsätter träffas... pest eller kolera men det är tyvärr så det blir vid otroheter , det finns alltid ett pris att betala , ett ganska högt pris tyvärr.

Om du läser om båda dina inlägg jag citerar ovan.... lägger du märke till något speciellt ?

Om inte så kan jag hjälpa dig , i båda fallen så pratar du om vad din älskare vill eller inte vill... hela ditt fokus kretsar kring vad HAN vill , inget annat verkar finns för dig , och det är tyvärr ganska typiskt för människor som är förälskade , tunnelseende , skygglappar , etc ... du varken tänker eller agerar logiskt.  

Var tog din man vägen i ditt huvud ? Var tog dina barn vägen ? Är inte dom värda något alls längre ?.. Ok att du är förälskad i din älskare men har inte din man och dina barn något människovärde alls ?.... Är dom så pass betydelselösa att dom är värda att såras och förnedras (i din mans fall) på det sättet som en otrohet gör ? Ok att du inte älskar din man längre , men måste du förnedra honom ? Kan du inte avsluta ert förhållande med värdighet ?

Försök inse , du har ingen som helst kontroll över om du blir påkommen eller ej , det är inte något du eller din älskare  bestämmer själva... tror du inte att precis alla som blivit påkomna oxå trodde att det aldrig skulle hända ? Oddsen att ni blir påkomna är väldigt höga i ditt fall , det är bara en tidsfråga , som det är nu har du fortfarande chansen att iaf reparera en del av skadan , när ni blir påkomna kommer allt hamna utanför din kontroll. Vad spelar vad din älskare vill eller inte vill för roll för din familj ? Är det han som kommer få förklara sig inför din man ? Är det han som kommer få förklara sig för era barn varför de nu ska bo hos mamma eller pappa varannan vecka ?.. det är dig själv , ditt förhållande , ditt och dina närmastes liv du håller på att sabba

Tack , håller med dig fullständigt , jag förtår att människor under en förälskelse tyvärr är blinda , förnuftet sätt ur spel och begäret tar över helt , likt en missbrukare. Och precis som en missbrukare så slutar tyvärr människor tyvärr sällan förrän det är alldeles försent , som jag skrev i ett tidigare inlägg tror jag att det tyvärr krävs en rejäl krash för att få folk att vakna ur sitt rus och inse vad de ställt till med , både för sin omgivning och sig själva.

Anledningen till att jag med en dåres envishet försöker skaka reson i Anonym(vilsen) är för att jag av efarenhet vet vilket kaos det kommer sluta i och hur sårade mäniiskor , ink hennes barn kommer bli , jag har inte varit i hennes situation (som otrogen) men jag kan tänka mig att det inte heller kommer vara speciellt trevligt för henne när "uppvaknandet" kommer och hon inser vilken förödelse det som sett från den rosaskimrande dimman verkade så fint , så rent och romantiskt ställt till med.  En del av mig inser att jag pratar med en vägg , en annan del av mig hoppas på att det någonstans kanske iaf en liten del av det som skrivs kan tränga igenom den rosaskimrande drömvärld hon befinner sig i.

Jag tror såhär... jag tror att en förälskelse många handlar om att man är kär i känslan , drömmen , idealet snanare än den verkliga personen. För ärligt talat man VET inte hur man fungerar som ett par förrän man levt i hop ett tag , speciellt efter det att förälskelsen lagt sig , det är fört då (när man slutat idealisera varandra) som man verkligen ser människan bakom idealiseringen.

Jag tror att man många ggr tar alla sina drömmar , förhoppningar , längtan efter den perfekta mannen och det perfekta förhållandet och stoppar ner det i en "påse" i huvudet , när någon lämplig kandidat dyker upp som man blir förälskad i så klär man personen med innehållet i "påsen" , dvs personen symboliserar alla våra drömmar och förhoppningar om den perfekta partnern , det perfekta förhållandet. Problemet med symboler öär att människan bakom symbolen inte alltid lever upp till allt vad symbolen betyder , väldigt få människor är perfekta , alla har brister och när förälskelsen lagt sig och man ser människan som han / hon verkligen är med alla sina brister så kanske man blir väldigt besviken , personen kanske inte längre lever upp till den dröm man hade , personen kanske tom är minst lika tråkigt och alldaglig som den man lämnade , eller tom värre...

Ett annat problem är att man när man står i valet och kvalet mellan att vara kvar i sitt nuvarande förhållande eller älskaren så jämför man dem med varandra , väger fördelar och nackdelar , men problemet är att det är en orealistisk jämförelse eftersom älskaren många ggr är en symbol för ens egna drömmar , och vem kan mäta sig med en dröm ? vem kan leva upp till drömideal ?... det går lixom inte... och då är det kanske inte så konstigt att ens nuvarande partner och ens nuvarande förhållande känns väldigt tråkig och alldaglig... så när du pratar om förändringar , vad är det för förändringar du pratar om ? Är dom realistiska eller är de ett försök att göra om din nuvarande man så att han blir lite mer lik idealen ?

För när man pratar om förändringar måste man oxå ta med i beräkningen sig själv och sina egna brister , hur mycket har du själv bidragit till att ert nuvarande förhållande ser ut som det gör ? Och den frågan får man bara svar på när man inleder en ärligt och rak kommunikation med sin partner om problemen i förhållande och förändringar , för tyvärr ser man sällan sig själv som andra ser en , tyvärr ser man sällan sina egna brister och hur mycket man själv bidragit till hur förhållandet utformades.

Mao avgiftningen vi talat om handlar inte bara om att bli av med förälskelsen utan oxå om att landa med bägge benen på jorden och börja se saker o ting (din man , älskaren , förhållandet) för vad de verkligen är och inte drömmen och idealen , en mer realistisk bild helt enkelt , det är först då du är redo att föra en realistisk diskution kring förhållandet , ett eventuellt uppbrott , etc... eftersom det är först då du ser allt som det verkligen är och det är först då du kanske uppskattar det du redan har mer än när du jämför det med en drömbild. Det är först då du är redo att göra ta vettiga beslut... inte nu när du är mitt i ruset , drömvärlden och idealiseringen.

Är den andre mannens fru / sambo insatt i situationen ?