Varför daltar ni med era ungar!?

Alltså - jag tar för givet att vuxna människor säger åt mina barn om de beter sig illa och jag av ngn anledning inte är i närheten och kan säga till själv (eller om jag inte ser).
Precis som jag säger ifrån om jag ser ett barn bete sig illa..
ÄVEN om föräldrarna råkar stå i närheten för vissa barn verkar inte fått lära sig bete sig ALLS!!
jag kör ingen "hitler uppfostran", men nog sjutton får barnen lära sig vad som är ok o inte.
Tex - man slår inte människor eller djur.
Man jagar o skrämmer inte djur.
Man får INGET i affären om man skriker eller tjatar - ber man snällt däremot kan man ibland få ngt.
Man tackar för maten.
Man tar bort sin tallrik.
Man säger förlåt om man varit dum.
Osv osv.
ÄVEN när vi är inne i värsta trotsåldern finns det vissa saker man inte "låter gå" - o vissa saker man kan vara lite slappare med..
Har sagt till barn som tex kastat sten/sand på andra barn, jagat katter, varit direkt elaka mot andra barn, sprungit in i djurens egna inhängnader på Barnens Zoo, slagit andra barn osv osv
Allt medans barnens föräldrar stått BREDVID!
Då undrar jag starkt hur sjutton man tänker som förälder...
Å andra sidan vet jag inte vad du menar med "på skarpen" - menar du höja rösten till skriknivå eller skälla hysteriskt - njae, det tror jag motarbetar syftet..
Det brukar räcka att jag säger ifrån lugnt - men "på skarpen" som du uttrycker det.
Ibland får jag höja rösten något, men det blir ofta motsatt effekt - sonen går "i spinn" o det går inte att nå honom...

Däremot kan jag ibland låta sonen spela på mobilen, både för min egen skull o även för hans.
Det finns superbra spel som lär barnen massor, ser inget fel i att ibland låta honom spela..

Anonym (dah), nä man får ju hoppas att uppfostra inte innebär att använda slag och/eller kränkningar...

Anonym (m) - snarare tror jag barnet skulle skrika mer, eller iallafall oftare, om man gav med sig hela tiden.
Är man konsekvent o håller ett nej oavsett skrik så går det in förr eller senare..
Syns mkt tydligt på min bonus - ena föräldern ger med sig, så där tjatas det tills man får igenom sin vilja, andra föräldern var konsekvent o där vet hon att det inte är ngn ide att tjata sig till saker. Be om saker eller kunna argumentera om varför hon bör få saken funkar bättre :)

(m), jag håller fullständigt med dig i den frågan, samtidigt som jag håller med TS i frågan att vissa föräldrar verkar låta sina barn bete sig hursomhelst..
Att man antingen inte har några regler eller att man har regler men inte orken att hålla fast vid dem när barnet bryter mot dem.
Jag ger mig oxå ibland, men försöker vara konsekvent...
En f.d. granne till mig kunde säga "nej, så får du inte göra" eller "nej, du får inte leka med den" ungefär tio gånger.
Efter den tionde gången vände sig mamma så hon stod med ryggen åt dottern - o så gjorde dottern precis det hennes mamma sagt hon inte fick. Inte bara ibland, utan varje dag...
Kan säga att det var ett barn man fick stoppa många gånger i lek med andra barn då hon överhuvudtaget inte brydde sig om hur man betedde sig..

Men TS - du skriver visserligen att du har barn, men jag undrar om du verkligen tror att alla barn är lika?
Kanske det funkat att lära dom att be snällt för dig - för min son "lär" sig inte lika lätt.
Och jag är konsekvent, jag har bakgrund med tio år på förskola så jag är både pedagogisk och bestämd.
Det SISTA mina barn får är att få igenom sin vilja genom att skrika.
De vet mkt väl att det enda som händer är att det slutar med att vi bråkar o att det de ville inte kommer hända den här gången - heller..
Självklart påpekar jag VARENDA GÅNG att om man ber snällt istället så...
O ibland lyssnar dom, ber snällt o då får de nästan alltid det de ber om (för att visa att det lönar sig att bete sig på det sätter istället för att skrika).
Men när min treåring "fastnar" i sitt treårstrots, liksom han fastnade i tvåårstrotset och garanterat kommer att fastna i trotset under nästa fas, så skriker han ändå.
Han vinner absolut inget o noll med det, men det är inte det som är grejen..

Som sagt - jag håller med dig om en del utan trådstarten MEN är det ngt som stör mig mer än föräldrar som inte uppfostrar sina barn är det föräldrar som "vet bäst", sätter sig på höga hästar o tror att allt funkar likadant för alla...
Ödmjukhet o förmågan att sätta sig in i andra människors situationer är ngt varje människa borde skatta högt.
Det försöker jag lära mina barn - kanske vore det ngt för dig oxå?

Nej, jag håller helt med om att en tioårings gnäll o tjat snarare är resultatet av att barnet inte haft några gränser under uppväxten.
Som jag skrev tidigare så lever jag med "ett levande bevis", en bonusdotter som hos sin mamma kunnat tjata/skrika sig till vad hon vill, medans hon hos pappan fått konsekvent nej vid tjat men ibland ja om hon bett "snällt" eller, när hon blev äldre, la fram argument för varför hon skulle få som hon ville.
Jag vill att mina barn skall kunna argumentera för sin sak så det är ngt jag uppmuntrar. Argument - JA, tjat - NEJ :)
så jag tror att vi ändå tycker lite lika - småbarn skriker (inte alla, har träffat på en del änglar...) - det är naturligt och en del av uppväxten, men om man är konsekvent under de första åren vinner man i hästlängder när de blir äldre och har lärt sig att dåligt uppförande får konsekvenser...
O då menar jag INTE konsekvenser såsom slag, hot, förnedring o "straff", så ingen hetsar upp sig nu, men konsekvenser såsom att det önskade dras in, kastar man leksaksbilen på kompisen får man inte ha leksaksbilen, skriker man sig igenom affären när man ska handla får man lämna affären osv..