Hur känns det att vara gravid!?

Första graviditeten för mig och trots att jag inte haft några speciella graviditeteskrämpor som illamående, svullen, bröstspänningar etc etc så tycker jag ändå att det är överskattat hur varm folk pratar om att vara gravid.

Förstå mig rätt. Det är en underbar tanke och känslan när barnet sparkar är verkligen en upplevelse. Men annat än det så är det mest konstant oro och väntan och så allt ont som kommer ju längre in i graviditeten man kommer, som ryggont, foglossningar, ligamenten mm mm och svårigheter att utföra saker ju större man blir.

Bortsett från ultraljuden och fosterrörelserna som är rätt fantastiskt att få uppleva och man får en lugnande bekräftelse på liv och hälsa, så tycker i alla fall jag att graviditeten är rätt överskattad.

Det finns underbara stunder med graviditeten och även förjäkliga sådana. Jag tror nog inte att någon egentligen är negativ i beskrivningen av graviditeten, utan det är väl mer saken att det är överhängande en jobbig upplevelse och att man inte ska tro något annat.
Innan jag själv blev gravid hade jag bara hört solskenshistorier, typ, av släkt och vänner som varit gravida. Dom pratade så gudomligt om graviditetestiden och hur underbar den är och krämporna kom liksom i skymundan på något sätt i deras beskrivning.

När man är gravid eller nyligen varit är det nog lättare att komma ihåg att det faktiskt inte är guld och gröna ängar utan faktiskt rätt påfrestande på många sätt. Men jag tror nog också att dom flesta tycker att det är värt det, annars skulle det ju inte bli så mycket syskon här i världen :)

Jag har en lättsam graviditet i jämförelse med många andra, men tycker ändå att det är mer jobbigt än underbart om jag väger de två delarna mot varandra. Trots allt det jobbiga så försöker jag ändå tänka positivt. Det är ju trots allt bara en kort stund jag kommer att få uppleva graviditeten - både det positiva och det negativa, så jag vill försöka ta vara på stunderna även om jag knappt kan sitta för att det gör ont i ryggen, eller gå och stå för att det gör ont i magen eller ligga för att jag då känner av foglossningarna.
Fram till vecka 20-22 nånstans där, så märkte jag knappt av graviditeten alls annat än lite buffande i magen, men sen började krämporna sakta men säkert komma och om lär inte bli mindre de återstående 12 veckorna. Väntar dessutom två så påfrestningen på min lilla kropp är dubbelt så stor än om jag burit på ett barn och om runt två veckor är jag lika stor som om jag faktiskt hade väntat ett barn - och då har jag 10 veckor kvar!

Så det är nog inte pessimism och negativitet som mammor och blivande mammor skriver om, utan just om den ocensurerade upplevelsen.