Min sambo blir sur jättelätt, vi klarar sällan att prata om saker då han blir sur direkt. Ofta blir han 'sams' och som vanligt igen efter em stund och det är på sätt och vis ok men jag orkar inte lämna allt utan att få en ursäkt el iaf prata om varför det blev som det blev. Än svårare nu då vi har en femåring som nästan alltid är med och vi försöker att inte gräla framför honom. Hur gör ni andra med större barn som förstår mkt när ni blir osams?
För oss handlar det om att sambon väldigt lätt blir sur och låter det gå ut över mig, jag tycker att det är ett egoistiskt och barnsligt sätt att agera. Att man som vuxen måste kunna ta hand om sina känslor på ett bättre sätt och prata om saker istället för att sura, en surning hjälper ju inte alls. Det blir så att istället för att kunna prata om något så surar han vilket gör mig både ledsen och förbannad och vi kommer ingenstans. Jag har verkligen inget behov av att analysera saker men om vi ex skulle bråka om (nu hittar jag verkligen på så häng inte upp er på just vad vi bråkar om i exemplet 
) att han lämnar det stökigt på toa efter sig så kan det gå till så här:
Jag (utan att vara arg eller sur): Kan du städa upp efter dig på toa innan du går och lägger dig?
Han (jätteirriterad och sur): Jag skulle ju göra det!!
Jag (inte arg): Ok, men det kunde ju inte jag veta, ofta blir det kvar tills jag tar bort det.
Då blir han jättesur och mumlar något, jag hör inte vad han säger och frågar vad han sa men får ett surt fräs tillbaka och känner att jag inte orkar tjafsa om skitsaker. I andra relationer jag levt i har man enkelt kunnat svara "Absolut, jag sak bara ta en macka först!" eller liknande, eftersom att vi är vuxna människor och jag förväntar mig att man dels håller efter sig inom rimliga gränser och dels att man inte ska behöva vara den andres förälder. Min sambo är jättefin utom just när det handlar om surheten.
Det leder till att jag blir ledsen och arg och han säger saker som inte är vidare snälla, inte att han kallar mig för saker utan mer tolkar in hur jag är och snabbt för över en massa skuld på mig för hur fel jag gör saker även om det inte är sant vidare ofta. För mig blir det jättefel när han sedan bara släpper det och är sig själv efter ett tag men jag fortfarande är ledsen och undrar om han verkligen tycker att jag gör så mycket fel hela tiden etc.
Vi har en bra relation i övrigt men det här är skitjobbigt och tycks inte gå att få bukt med, vi har provat familjeterapi men han anser att det är hans rätt att få bli sur (?!).