Min sambo blir sur jättelätt, vi klarar sällan att prata om saker då han blir sur direkt. Ofta blir han 'sams' och som vanligt igen efter em stund och det är på sätt och vis ok men jag orkar inte lämna allt utan att få en ursäkt el iaf prata om varför det blev som det blev. Än svårare nu då vi har en femåring som nästan alltid är med och vi försöker att inte gräla framför honom. Hur gör ni andra med större barn som förstår mkt när ni blir osams?
Vi gör som din sambo. Vi tjafsar och sedan är vi tysta ett tag och sedan är det glömt. Skulle vara jättejobbigt att behöva reda ut allt man tjafsar om.
Män är oftast inte mycket för att älta så han har förmodligen pratat klart när han slutat vara arg. Det blir nog lugnast om du accepterar att ni är olika, ni kommer överens om en "gräletik" (tex förklarar att du vill ha en ursäkt innan du kan gå vidare) och bara "pratar ut" om sånt som är extremt viktigt att reda ut.
Kan bara svara hur jag reagerar ( är man ). Blir vi osams om något så räcker det med att få vara ifred 5 minuter så går det över o allt är bra.
Att börja tala ut om varför det blev tjafs o vem som sa vad o varför gör det bara 100grr värre tycker jag
Allt måste inte analyseras till atomnivå.
Man blir sur, släpper det o går vidare
Om man bråkar sällan så tycker jag inte det finns något behov att alltid prata ut, men om man har en sambo som i ts fall lätt blir sur så tycker jag man ska prata ut. Jag menar nu inte att ts sambo är sådan men min erfarenhet av personer som lätt blir sura och sedan låtsats som inget hänt är att omgivningen tar för stor hänsyn till detta, det kan heta att X blir lätt sur men det går fort över, strunta i vad x säger när hen blir sur. Jag tycker inte man ska förtränga sina känslor men att man ska ta ansvar för dem. Så om man lätt blir sur/har ett hett temperament bör man hitta sätt att hantera detta utan att låta sina känslor gå ut över sin omgivning.
Sedan handlar det också om vad bråken handlar om, om det ofta handlar om samma sak bör man som par försöka reda ut detta,
Jag tycker det kostar mer energi att prata ut, än att släppa det och gå vidare. Fast å andra sidan, det är fruktansvärt jobbigt att vara tillsammans med en lättstött (en som blir sur lätt) och man aldrig få reda på varför. Det kan bli så att alla går på tå runt den lättstötte och det är inte så man vill leva. Jag hade ett ex som surade för det minsta lilla, det enda som hjälpte var att inte låta den sure ta makten. Ville han sura, fine, det fick han göra själv.
Jag vill i princip alltid reda ut det men det är svårt att få till det med en make som helst surar och sen bara gårvidare. Får jag inte reda ut ältar jag i mitt huvud mycket längre istället.
Fast varför ska den ena få välja hur sånt här ska hanteras för båda två?
Tycker som respekt. Saker blir bara uppförstorade om man ska hålla på att diskutera allt hela tiden. Ibland tycker man olika helt enkelt, jag och min sambo tycker ofta olika. Men vi behandlar varandra med respekt och accepterar att vi inte tycker lika i allt så det är inga problem.
Jag var sådan förut att jag alltid ville reda ut och prata, men med min nuvarande sambo har jag insett att det bara leder till mer och framför allt värre bråk. Men det beror naturligtvis på vad för slags bråk det handlar om. Det var länge sedan vi hade ett storbråk, men vi kan tjafsa en del och bli sura. Då är vi tysta och lämnar varandra i fred en stund, sen släpper vi det. Skulle det vara något viktigt måste man ju däremot ta upp det igen, men då är det bättre att vänta tills allt lugnat sig.
Lite tjafs kan jag numera släppa utan att reda ut eller få någon ursäkt, men däremot kommer jag aldrig acceptera att man i tjafset använder sig av nedlåtande, elaka eller kränkande kommentarer eller tillmälen. Aldrig. Numera sker det ytterst sällan hos oss, men i början kunde min sambo kläcka ur sig riktigt elaka saker. Jag satte dock ner foten direkt och gjorde klart att i ett sådant förhållande tänker jag inte leva. Skulle det ske nu skulle jag kräva att vi pratade om det och redde ut det, för sådant accepterar jag inte oavsett hur arg man än är.
För oss handlar det om att sambon väldigt lätt blir sur och låter det gå ut över mig, jag tycker att det är ett egoistiskt och barnsligt sätt att agera. Att man som vuxen måste kunna ta hand om sina känslor på ett bättre sätt och prata om saker istället för att sura, en surning hjälper ju inte alls. Det blir så att istället för att kunna prata om något så surar han vilket gör mig både ledsen och förbannad och vi kommer ingenstans. Jag har verkligen inget behov av att analysera saker men om vi ex skulle bråka om (nu hittar jag verkligen på så häng inte upp er på just vad vi bråkar om i exemplet 
) att han lämnar det stökigt på toa efter sig så kan det gå till så här:
Jag (utan att vara arg eller sur): Kan du städa upp efter dig på toa innan du går och lägger dig?
Han (jätteirriterad och sur): Jag skulle ju göra det!!
Jag (inte arg): Ok, men det kunde ju inte jag veta, ofta blir det kvar tills jag tar bort det.
Då blir han jättesur och mumlar något, jag hör inte vad han säger och frågar vad han sa men får ett surt fräs tillbaka och känner att jag inte orkar tjafsa om skitsaker. I andra relationer jag levt i har man enkelt kunnat svara "Absolut, jag sak bara ta en macka först!" eller liknande, eftersom att vi är vuxna människor och jag förväntar mig att man dels håller efter sig inom rimliga gränser och dels att man inte ska behöva vara den andres förälder. Min sambo är jättefin utom just när det handlar om surheten.
Det leder till att jag blir ledsen och arg och han säger saker som inte är vidare snälla, inte att han kallar mig för saker utan mer tolkar in hur jag är och snabbt för över en massa skuld på mig för hur fel jag gör saker även om det inte är sant vidare ofta. För mig blir det jättefel när han sedan bara släpper det och är sig själv efter ett tag men jag fortfarande är ledsen och undrar om han verkligen tycker att jag gör så mycket fel hela tiden etc.
Vi har en bra relation i övrigt men det här är skitjobbigt och tycks inte gå att få bukt med, vi har provat familjeterapi men han anser att det är hans rätt att få bli sur (?!).
Om du känner att ni behöver prata ut så gör det. Ni kan ju välja en stund när 5åringen inte är med. Då kanske ni kan undvika de små onödiga surstunderna lite.
Småtjafset kan man naturligtvis inte hela tiden hålla på att analysera och "prata ut" om. Men det är väldigt jobbigt att leva med någon som är extremt lättstött och surar för minsta lilla sak. En del kan ju också tjura i evigheter - hos andra blåser det fort över. Större saker ska man naturligtvis inte sopa under mattan, utan reda ut ordentligt så man inte bär det med sig.
Kvinnor är väl mer pigga på att göra detta än män. Enligt min erfarenhet finns det få saker som gör en karl så skitskraj som när man säger- "vi måste prata"! De flesta män verkar inte ha det behovet eller tycker det är nödvändigt. Är väl ett typiskt kvinnligt drag? Jag tror att det är mycket svårare för en kvinna än för en man att gå vidare om inte de större bråken har talats igenom och utretts. Vid närmare eftertanke har jag förresten aldrig träffat på en karl med behov av att "prata ut". Många har också en tendens till att vifta bort allt med att vi kvinnor vill "älta", som de kallar det när vi vill reda ut saker och ting.