Hur leva med sorgen- vardagen

Hej och beklagar verkligen din sorg. Sorgen kommer du att få bära med dig men man lär sig att leva med den. Vissa dagar känns allt så fruktansvärt jobbigt o meningslöst o andra kan man tänka o fokusera på annat. Kram från en änglamamma.

Hej och tack Dulcinea. Jag förstår egentligen att det är så det måste vara men det känns som om den här overklighetskänslan är som ett klister som inte vill släppa. Jag vill slåss och streta emot men måste hitta sätt att leva med det utan att för den sakens skull försöka hitta någon mening med det som skett. Jag blir provocerad av människor i omgivningen som kommer med kommentarer som, kanske var det inte meningen att hon skulle födas, kanske var det bäst det som hände, hon har det bra nu mm. Att förlora ett barn som just ska till att leva är fel oerhört fel, det är vidrigt och avskyvärt och nästan omöjligt att utstå.

Jag säger som Dulcinea, man lär sig leva med sorgen till slut. 
för oss är det nu 3, 5 år sedan vi förlorade vår ängel.
har bloggat en hel del om sorgen och känslorna www.tankaravenanglamamma.blogspot.com
läste även en del bloggar när det precis hade hänt vilket hjälpte mig i sorgen, att det fanns andra som hade varit med om samma kändes skönt.

Titta gärna in på min blogg eller maila mig på mailadressen som finns på bloggen.

kramar 

Jag känner djupt med dig, ledsen för att detta händer! Själv är jag just nu ca 2 månader in i min sorg, efter att jag förlorade min lille son Edvin (på beräknat datum 21/7-13). Han föddes "stillborn". För mig är den engelska termen mycket behagligare (än det svenska begreppet)...rofyllt och värdigt liksom...fint och magiskt. Jag har varken tröst eller konkreta tips till dig men kände att jag ville dela med mig av en dikt jag skrev för några veckor sedan. Den handlar om att inte våga förstå, möta eller känna det smärtsammaste..det där obeskrivliga. Önskan om att våga ta sorgen och smärtan i handen och börja vandra den outhärdliga vandringen, den man inser måste göras.. Här kommer den, många kramar. .................................................. Dit jag inte vågar gå Vet att du har gått ifrån mig törs inte känna det Vet att du aldrig kommer tillbaka fruktar upplevelsen Vet att jag saknar dig, men vågar ännu inte känna att du fattas mig... ...det är dit jag inte vågar gå Vet att du för alltid har lämnat min famn insikten törs jag inte möta Tänker att jag ville hjälpa dig moderskänslorna kan jag inte närma Vet att jag var beredd att ge dig allt, min avgrund dit ner är tusenfallt... ...det är dit jag inte vågar gå Vet att jag känner vördnad du är större än mig Vet att jag känner stolthet du är modigare än mig Vill känna dig i mitt hjärta, men det är en för stor smärta... ...det är dit jag ännu inte vågar gå

Men känslorna förändras och med tiden känner man för det mesta allt mer glädje i vardagen .Målet med att hantera stress i vardagen är att hitta en bra balans mellan de krav .

snabblån

Hej o tack snälla ni för att ni plockat upp tråden. Att vi är så många som bär på detta- jag känner med er och beklagar att det ska behöva vara så här. För mig har det gått 5 mån nu och livet måste rulla på med jobb osv. Men det är som att känslorna hela tiden springer ifatt mig och hindrar mig från att tänka på annat. Tårarna trillar oavbrutet igen och det är utmattande att leva i båda världar samtidigt. Jag skulle vilja skriva av mig mer men jag orkar inte. Vissa dagar är så tunga- det här är en sådan. Men Lost child, till dig som drabbats så nyligen. Tack för att du delar med dig av din dikt. Jag känner så väl igen mig. Vill bara säga att emellan de här tunga dagarna så finns mycket glädje och närvaro o tacksamhet till det jag har. Jag försöker omfamna allt och inte ge mig på att kontrollera känslorna, försöker undvika tankar kring skuld och liknande- de leder bara nedåt. Sänder varma tacksamma tankar till er.

Förlorade min nyfödda dotter för 12 år sedan.
 
Livet är bara så orättvist, ingen ska behöva begrava sina egna barn, ändå händer det.
Det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt att ta sig genom vissa dagar.
Trotts att det är så många år sedan finns det tre dagar varje år som är fruktansvärda, födelsedag, dödsdag och begravningsdagen.
De dagarna ägnar jag mig åt mig själv, till större delen.
Gör vad jag vill, när jag vill.
Oftast sitter jag bara och gråter, tar en promenad, åker till graven, sluter mig och kan stundtals vara svår att få kontakt med, men min underbara sambo (ej pappan till flickan) låter det vara så, han finns där.. i bakgrunden, kan omöjligt veta hur det känns som förälder, men stöttar ändå.
Ser när jag behöver honom eller behöver vara själv, men inte ensam.
Han tillochmed satt och lyssnade på Carola med mig i år (varken han eller jag lyssnar på henne annars, men just "Jag ska alltid älska" är underbar)..

1000 tankar och kramar till er.