Hur överlever man denna tomhet?

Hur längesedan är det ni separerade?Ta dig tid att läka ordentligt innan du söker efter nytt sällskap...

Knappt en vecka...men jag orkar inte vara hemma ensam, det känns som att jag skulle dö här hemma, falla ner i ett djupt mörker som jag är så rädd för. Jag söker inget nytt sällskap och vet inte ens om jag vill ha det men jag orkar inte vara ensam här hemma. Vet inte vad jag ska göra?

Oj inte alls länge ju ,tänkte mest på att du skrev att bara kufar svarat via kontaktannons?!Har du inga vänner du kan umgås med?

Är precis i samma sits som dig, du måste ut och aktivera dig. Se till och träna mycket och träffa vänner! Sitt inte hemma själv och isolera dig. Ta en dag i taget, du kommer klara detta. Det är en process man måste ta sig igenom, och ibland blir det svackor å tillåt dig då va ledsen. Men gräv inte ner dig för mycket i sorg. Har själv en av de värsta skitdagarna på länge, men e bara kämpa på! Ska gå och springa bort allt om någon timme!

Kämpa på, det blir bättre!!!!

Jag vet precis hur du har det! Det är sååå tungt, sååå svårt, man vet inte vad man ska ta sig till! Inte bara en gång har jag funderat på att avsluta mitt detta jordelivet! Men vet du, det blir bättre! Jag VET att det låter som en klyscha, det har jag också alltid tyckt! Men DET ÄR SANT!

Du behöver vänner att prata med, eller en terapeut. Helst både och! Och du behöver få prata och älta, om och om igen, det är läkande! Jag lovar! 
Om du vill får du gärna inboxa mig, jag pratar gärna med dig, och stöttar dig i detta svåra! Var bor du? Har du barn?

Inte är du dömd att leva ensam, det är ingen! 

Kämpa på, DET KOMMER ATT BLI BRA, DU KOMMER ATT BLI GLAD IGEN!

Stor styrkekram! 

Kära TS Det är en sorgeprocess du ska igenom, egentligen inte olik den när någon kär anhörig dör. Man brukar dela in sorgeprocessen i fyra faser, chock, reaktion, bearbetning, nyorientering. De olika faserna tar olika tid hos olika perspner. Men du ska igenom alla och det kan komma bakslag. Det är ett arbete du har framför dig. Se det som det arbete det är och låt det ta den tid som behövs.

Jag är i samma situation.....är så ledsen att jag bara vill dö...eller dö kommer jag ju inte för jag har ju barn. Min sambo(ex nu) har kommit längre o tröstar mej för att jag är så ledsen vilket känns fördjävligt. Jag vill inte heller ut sen o ragga på krigen, känner mig bara förbrukad, usch...Han är jätteglad o går ut med sina kompisar o festar o längtar typ till vi ska flytta isär...

Vad gör man? 

Skönt att se att jag inte är ensam om att känna så här, fast tråkigt at andra också måste gå igenom det. Mitt ex är inte alls som mig. Han anser att det som varit har varit och så drar han sträck och så söker han en ny och är glad och uppåt bara. Tänker att älskade han mig verkligen som så lätt går vidare? Dagen innan vi separerade sade han att han älskar mig. Jaha, nu söker han en ny. SÅ mycket för den kärleken.

För min egen del så är hoppet borta. Tänker att om två personer älskar varandra men ändå på grund av omständigheterna så blir det inget, så hur sjutton ska man nånsin då lyckas i kärleken. dessutom är det så mycket som ska stämma. Plus att jag känner mig gammal och förbrukad och helt ointressant i en mans ögon.   

Känner mig oxå förbrukad....jag vill inte gå isär men jag vet att min sambo inte känner för mig som tidigare. Har du barn? Tycker det ska bli sååå jobbigt att berätta för dem:( snart midsommar oxå och jag ska till landet med barnen, min sambo ska inte med men det har han inte berättat för barnen. Ikväll vill han att vi ska prata o det knyter sig i magen på mej, då jag vet att jag bara kommer tjuta o han bara vill hjälpa mej o inte vara ledsen...faen faen......