Hur överlever man denna tomhet?

Nej vi har inga gemensamma barn så det är ju lättare med att man slipper den biten i alla fall. Usch då...känner med dig...det låter väldigt jobbigt. Kram

Träna så hårt att smärtan blir större än den som känns i hjärtat, det funkade för mig!
Allt går över och det finns hjälp att få.
Samtalsterapi är mycket utvecklande och skapar många insikter. 

Känner som du ts. Separerade för ett år sedan pga jag blev gravid. Har bott ihop fram tills nu. De råd jag kan ge dig är att göra saker. Prata m familj och vänner. Det blir bättre, men det tar tid. Känner fortfarande en enorm sorg och tomhet! Jag har även skrivit dagbok. Hjälper jättemycket!

Samma här, vi har inte ens flyttat ifrån varandra ännu, och har relativt stora barn så "ensam" blir jag inte på det sättet men den veckan barnen ska bo hos sin pappa ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning - skönt att få rå sig  själv men är samtigt rädd att det blir jättjobbigt och ensamt.... Har aldrig bott själv heller så det är mkt att fixa och trixa med... Och det är han som är osäker på sina känslor för mig, trots att jag, när jag pratar med andra som gör mig uppmärksam på hans beteende under alla år,  inser att jag nog får det bättre utan hans skiftande humör....

Jag har genomgått ett helvete, där mitt ex slutade älska mig efter 7 år tillsammans, men jag hade känslor kvar. Då är det ändå HAN som svikit mig, och ljugit för mig under lång tid! Men vi hade också ett väldigt "tjafsigt" förhållande, vi hade det inte lätt tillsammans, även om vi så klart hade det väldigt bra tillsamman stundtals!

Han var nog klar med mig när vi separerade, men jag var långt ifrån klar. Är nog inte klar än, men känner att jag är på rätt väg! Sånt här tar tid, för en del längre tid, än för andra!

Vem vill vara med någon som inte vill ha en? Under lång tid kämpade jag, bönade och bad, att vi skulle bli tillsammans igen. Men han var bara kall och likgiltig!  Vi har ett barn tillsammans, en son på 5 år. Men familjen är inte värt någonting för mitt ex, han tänker bara på vad som är bäst för honom, och att HAN ska må bra! Resten är ointressant för honom! Och en sån man vill jag iallafall inte leva med längre!

Jag har ältat, pratat med vänner, gått (går) i terapi. Skriver dagbok i en blogg, tänker mycket, gråter ibland (inte lika ofta nu som för bara en månad sen), osv. Promenerar, försöker hålla mig sysselsatt! Och sakta, sakta, sakta märker jag att jag mår lite, lite bättre. T om så jag ibland kan känna att det är skönt att slippa allt vardagstjafs med honom, all misstänksamhet, oro, och aldrig kunna veta om det som kommer ur hans mun är sant eller en lögn! 

Kämpa på, med tiden kommer även du att märka att du mår bättre! Men du behöver prata om det, du behöver få gråta, älta och sörja! 

KRAM!!

 

Åh vad jag känner igen mig!! Hoppas på att det med små små steg åt rätt håll plötsligt känns som det går åt rätt håll.... Hur länge sedan är det ni bröt med varandra? Träffas ni nån gång tillsammans med sonen? Jag har hela tiden tänkt att vi ska kunna göra saker tillsammans även sedan jag flyttar (ja för det är jag som flyttar trots att det är han som är osäker på sina känslor och inte vet vad han vill....) men sen tänker jag ibland att det kanske är bäst att se så lite som möjligt av varandra för att vänja sig vid ett liv utan varandra.... Ibland önskar jag att han skall vakna till liv och fatta vad han sysslar med som väljer bort oss men samtidigt ser jag fram emot att leva ett liv utan att behöva tassa på tå för hans humör osv....

Vi bröt med varandra i början av året. Sen hoppades jag länge och väl att han också skulle komma till insikt (det var HAN som gick bakom ryggen på mig, det var han som ljög, det var HAN som svek. Jag var bara arg och ledsen). Att han skulle inse vad han gick miste om..
Vi umgicks hela vintern, gjorde saker ihop med sonen och så. Men sen kom jag på honom med att snacka skit om mig till andra brudar, som han flirtade med också, och då bröt vi helt! Jag ville inte umgås med en karl som beter sig så mot mig! Så jäkla respektlöst!
Han sa hela tiden att "vi får se vad som händer i framtiden", och det säger han fortfarande! Men förhoppningsvis börjar jag komma ifrån alla falska förhoppningar, och börjar bygga upp mig själv! Jag VILL inte tillbaka till allt det han utsatte mig för, all den smärtan! Och han skyller sitt beteende på att vi inte hade det bra! Men hade han kanske lagt lite mer energi och engagemang i vårt förhållande, istället för att vända sig till andra hela tiden, så kanske vi hade haft det bättre också!?
Och ja, jag har varit arg! Vi har tjafsat mycket! Men det finns orsaker till det också! Jag inser mer och mer varifrån min besvikelse och ilska kom ifrån, varför jag mådde så!

Visst finns det små förhoppningar kvar i mig. Men jag VET också, att han skulle behöva gå i terapi och göra ett STORT jobb med sig själv, om vi någonsin skulle få det att fungera. Det är han inte villig till, och han har ju inte heller känslor kvar för mig, så varför skulle han göra det??

Nej, jag är värd någon bättre! Omsorg, tillit, ömsesidig kärlek och respekt är sånt som krävs för att få det att fungera! Det har jag insett nu, efter många timmars terapi, att det hade vi inte i vårt förhållande! Och det är inte bara mitt fel, det är MINST lika mycket han som inte bidragit som han borde gjort!

Att komma till den insikten är väldigt skönt! Det kommer du också att göra! Du kommer att kunna se med klarare ögon vad och varför det gick snett. Även om du inte gör det nu, när allt fortfarande smärtar dig så mycket! 

Umgås eller ej, jag vet inte vad som är bäst. Jag tyckte det var jättebra att vi kunde umgås och göra saker tillsammans med sonen. Men hans kyla och likgiltighet, och behov av andra kvinnor hela tiden, gör att jag inte vill det längre! Han får leva sitt liv, jag lever nu mitt! Och en dag ska jag må bra och vara lycklig igen!!!

DU också!! Jag lovar!!
KRAM 

Skönt att höra! 
De jag har pratat med nu de senaste dagarna, (det blir mer och mer officiellt nu när jag snart flyttar)  har alla sagt att de förstår mig - att hans humör ju varit en påfrestning för alla i omgivningen.... och de tror nog att det är största anledningen till skilsmässan... Jag har bara sagt att han är osäker på sina känslor för mig  och de vet inte om att han dessutom varit känslomässigt otrogen med en kvinna och fysiskt otrogen med en annan.... 

Just idag känns det bra! Idag skulle jag inte ta tillbaka honom om han bad om det... men det hinner säkert skifta många gånger till innan jag landar... Blir mer och mer övertygad om att han har någon form av diagnos - antingen bipolär eller möjligen ADHD eller något annat - men han fungerar i samhället - har jobb (även om det alltid är fel på allt och alla så har han jobbat i många år mellan sjukskrivningarna).

Rent logiskt så börjar jag inse att jag får det mkt bättre utan honom  men kan ändå önska och hoppas att det blir bra igen, men måste säga att de dagarna jag vill ha tillbaka honom blir färre och färre.....     

Ja. Här sitter jag ensam i en lägenhet. Familjen är i huset. Vi kör varannan vecka och denna var min. Har skickat in papper efter många många år. över 20. 

Jobbigast är att jag inte känner igen honom. Han är konstant arg och jag med på honom. Han skäller och gapar och skrämmer upp barnen genom att han inte klarar att hålla strukturen som barn behöver.

Ångrar att jag inte lyckats skapa en familj som klarar att managera sig själv. Tänk att den man älskade plötsligt förvandlats till någon jag knappt orkar med att prata med.

Känner mig inte alls ledsen över att förlora honom som man men jag förlorade honom som pappa till barnen. Det var det sista jag hade väntat mig. Han tar inte ansvar och barnen ger honom inte förtroendet. 

Åh fy, det är precis det jag är så rädd för.... Han som alltid varit världens bästa pappa,  har alltid haft så himla bra kontakt med barnen, betydligt mer närvarande än andra pappor runtomkring.. han har varit som förbytt sen detta började - har inget tålamod med minstingen och han och tonårssonen är alltid i luven på varandra

Jag kan inte låta bli att undra hur vardagen blir för barnen - dels med hans humör och  sen såna simpla saker som att komma ihåg att byta lakan nån gång då och då och ställa ut soptunnan, se till att väskan är packad till utflykter osv.. det är alltid jag som fixat sådant innan...  

Ja så jäkla märkligt!! Flera av mina väninnor som skilt sig har ex dvs barnens pappor som lämnar stan och därmed inte tar hand om barnen. De lägger sig och sover deppiga och trötta medan barnen är vakna och ringer och gråter hos mamma. 

Nu pratar vi om 4 kompisar helt underbara pappor FÖRE skilsmässan. Sen drar de bara.

Är de som  hankatter??