Seriöst! De föröljer mej

visserligen inget bonusbarn men min bio son kan oxå han prata öronen av mig, det är ibland så man önskar att jag kunde slita huvudet av mig själv. 
Jag har helt enkelt börjat vara ärlig och säga åt honom att han pratar så mycket och nu orkar jag faktiskt inte lyssna utan att han får gå och ta en paus.
Han verkar inte ta illa upp... utan snarare bara ta min ärlighet med en klackspark.
Jag kan även be honom sluta prata då det blir för mycket... har du bett din bonus att faktiskt sluta prata för du orkar inte lyssna?
Babblandet kan ju driva en till vansinne, och då är det ändå min egen son och jag borde ha mer tålamod pga det kanske? Men jag är bara mänsklig, jag orkar inte alla gånger och jag har börjat säga ifrån, rakt och ärligt. 

Nu är min son 7 år men han fixar frukost till sig själv och tar även fram kläder och fixar sig på morgonen, allt handlar ju om hur man "drillar" sina barn. Barn växer även med ansvaret och man måste våga ge dem ansvar. Om barnet inte kan välja kläder själv på morgonen som passar så kan man lägga fram kläderna på kvällen och sen får barnet ha ansvaret att få dem på sig.
Min son har lärt sig att gå och kolla på termometern för att få lite koll på om han kan ha shorts eller långbyxor, han har fått lära sig de viktigaste tiderna på klockan så han vet när frukosten är tvungen att vara uppäten, när kläderna ska sitta på och vilken tid han måste gå och sätta på sig skorna för att hinna till skolan.

Min son har fått börjat ta stort ansvar för sig själv under min nuvarande graviditet då jag är fruktansvärt dålig, innan får jag erkänna att jag till stor del curlade honom och gjorde allt... det var lite svårt att släppa taget men jag har sett en jätte förändring hos honom, han är stolt över att klara sig själv och han vet att han alltid kan komma till mig om det är något han undrar över...

Jag tror att både du och pappan (och även mamman om ni har bra relationer och kan prata med varandra) måste sätta ner foten och ge barnen ansvar anpassat till deras ålder och sen hålla benhårt på det. Var även ärlig, orkar du inte höra pratet säg ifrån att nu räcker det en stund. Är man så gammal som 9 år så ska man kunna klara sig lite själv och behöver inte vara som en svans.  

Kenopeno, vilket bra inlägg, kommer att ta med mej detta. Bio, frustade av skratt, roligt att läsa 'slita huvudet av sig' hehe! Jag kommer försöka strukturera mer men något stöd från modern vet jag att vi inte får, hon förknippar hög curlingnivå med kärleksfullt hem och brer dem smörgåsar, knyter skor och sätter inga personliga gränser. När vi försökte få md henne på att vi alla vuxnva skulle hjälpas åt att få barnen att sluta konstant avbryta andra och varantysta om ex lärare pratar så var henns svar ' jag tycker alltid att man ska lyssna på sina barn'. Pappan har teorin rätt och vi är överens men han håller det inte mer än en dag. Det gör att jag känner lite tvistad om att gå on och själv ta uppfostringdelen, känner mej sur på att det ska vara så.

Involvera dem i hushållssysslor och låt dem hjälpa till med bebisen! Då får du både hjälp och lite frirum på en gång. Låt dem passa bebben när du går och duschar t.ex. Låt dem hjälpa till att fixa maten etc. I början blir det jobbigt då man får förklara precis allting om de inte gjort sådant tidigare, men vid vv och sommarledighet bör de lära sig mycket snabbt. Då blir de sysselsatta och känner sig förhoppningsvis uppskattade, och du får hjälp.

Men är det inte bra att dina bonusar gillar dig? Jag tycker du låter otacksam. Tänk om de hatade dig, skrek, slog i dörrar eller slogs. Skulle det vara bättre?