Jadu, de testar alla möjliga sätt och ser hur vi reagerar och vad det resulterar i. Vi har alla olika personligheter och vissa egenskaper träder fram tydligare beroende på dagsform. Hur vi har sovit, om vi har nån infektion på gång m.m. påverkar både oss och barnen och hur vi hanterar andras viljor.
Du känner din son bäst, och eftersom jag inte är hos er och ser vad som händer vet jag inte om det beror på testning, eller annat. Hursom ska jag berätta hur jag skulle göra/ gör med min dotter i liknande situationer.
Om min dotter börjar storböla för att maten inte är klar säger jag ungefär: "oj, jag märker att du är väldigt hungrig. Vill du ha nån grönsak/frukt så det blir lättare att vänta?" Oftast vill hon inte det och gråter "jag vill ha mat", så jag har börjat visa henne timern på spisen och säga att nu är det 10 minuter kvar tills maten är klar.
Nu tycker jag att hon lugnat ner sig lite och lite mindre desperat frågar "när är maten klar, jag är så hungrig".
Hon storbölar också på ett speciellt sätt när hon är trött. För några dagar sen var hon väldigt lättfrustrerad/gråtig och jag tänkte att det var för att hon var trött. Morgonen därpå fortsatte hon dock med samma sorts gnäll, senare klagade hon på illamående och kräktes.
Jag försöker prata lagom mycket om det, så hon kan lära känna sina egna signaler. Jag sa t.ex. på morgonen att jag undrade om hon kanske var på väg att bli sjuk för så brukar hon inte gråta för minsta lilla. Vilket hon naturligtvis svarade med böl "jag är inte sjuk". Och jag svarade typ "ok, du känner det bäst".
Sen när hon hade kräkts och vilat, och hennes humör var helt förändrat (hon hanterade att bli dragen i håret av lillebror på ett mycket mindre känsloexplosivt sätt) konstaterade jag "vet du, du mådde nog inte så bra igår och i morse när du hade så lätt för att börja gråta. För nu när du har kräkts och vilat så gråter du inte alls lika lätt och verkar må mycket bättre."
Om dottern skulle böla vid hemgång skulle jag tro att det beror på att hon haft roligt. Beroende på situation skulle jag säga något som "oj, det ser ut som om du har haft roligt! Och nu vill du inte att det roliga ska ta slut. Det förstår jag men nu är det dags att gå hem." Om det skulle upprepa sig att hon har svårt att bryta och gå hem skulle jag göra det för vana att visa klockan och bestämma redan innan vilken tid vi ska gå. 10 minuter innan skulle jag påminna och visa på klockan att snart är det dags. 5 minuter innan är det dags att avrunda lek och säga hejdå. På så vis får hon lite tidsuppfattning också.
Ibland kan jag förbereda henne på vad jag förväntar mig med att "nu är det snart dags att gå, när jag säger till nästa gång vill jag att du följer med hem direkt".
Om hon bölar för att jag brett på fel sida av brödet skulle jag nog försöka säga "oj, bredde jag på fel sida, blev det fel för dig nu? Men vet du, jag tycker inte om att du reagerar så starkt på det." Om hon inte går att resonera med skulle jag be henne "du kan väl gå in på ditt rum och lugna ner dig lite så kommer du tillbaka när du känner dig redo att prata".
Sen skulle jag nog säga "du är så stor nu så jag tycker du kan bre din smörgås själv, så får du bestämma hur du vill ha det".
Det är en förhandlingens tid vi har kommit in i tror jag. Allteftersom barnen blir äldre testar de och behöver hjälp med att lära känna sig själva, vad de vill, och vad vi förväntar oss. Som förälder tror jag att det är bra att ha regler som gäller, och tydligt visa, med respekt för barnets vilja, vad vi själva vill. Som vid läggning när barnet inte vill lägga sig, "jag förstår att det är väldigt tråkigt att lägga sig när du inte känner dig trött, men nu har klockan blivit 20:00 och då är det dags att sova så du orkar morgondagen". Ibland har dottern förvånat med att själv säga att det är dags att sova när hon känt sig trött. Sen efterhand är det viktigt att barnen känner sig delaktiga, får bestämma över mer och mer, har möjlighet att förhandla.
Om du inte läst "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul, så gör det om du har möjlighet ;)
Det blev ett väldigt långt inlägg och det låter kanske som att jag hanterar alla utbrott väldigt lugnt och sakligt, men nej, det gör jag inte. Som sagt beroende på dagsform kan även jag ha kort stubin och inte orka hantera gnäll på bästa sätt - men vi är ju faktiskt människor ;)
Nu är min dotter 5,5 år och det där har gått över helt och hållet 
