Kläder skaver, strumpor duger inte,,,,

Läste i en kurs i skolan att folk med autism kan känna obehag av vissa kläder och känna att de skaver. Men du ska nog inte oroa dig över det utan att ha mer att gå på:)

Ja det låter som min dotter och jag misstänker ingen diagnos. Alla barn har sina egenheter och visar sin självständighet på olika sätt. Ibland undrar jag vart utvecklingen är på väg egentligen när viljestarka barn som vill bestämma själva (vilket är helt normalt) plötsligt måste diagnostiseras för att de är så besvärliga. Kanske är jag gammaldags, men ibland tänker jag att det ändå var bättre förr när barn tilläts vara som de var och sågs utifrån den individ de är och inte som en diagnos på ett papper.

I valet mellan mjukbyxor och t ex jeans, väljer sonen alltid mjukbyxor for de är skonare. Vet inte om han kan dfiniera ordet "skaver", men visst vill han ha de som är mjuka o skona fore de hårda.
Och får han inte ett tuggummi och inget svar på när han kan få ett, visst kommer han att fråga igen och tjata med jämna mellanrum. Inget konstigt alls. Herregud, letar man diagnoser i såna saker nufortiden?

Ja det är helt normalt i båda fallen.

Överkänslighet i att kläder skaver är ett av symtomen vid tex adhd, autism osv. Det betyder dock inte alla barn har en diagnos utan det är vanligt bland helt normala barn också.

Min dotter blir fyra i oktober. Hon säger så typ varje dag. Jag brukar säga att nej, det gör inte ont att ha byxor på sig men det känns. Att självklart så känns det när man har något på sig. Detta har hon accepterat. Om något på riktigt gör ont eller är knöligt så går det oftast att rätta till.

Jag hatade kläder som skavde eller satt åt eller kliade eller var stela. Jag fixade till exempel inte tröjor med lapp i nacken. Och jag är rätt normalstörd idag.

Min treåring vägrar kläder som "klämmer". Hon har alltså aldrig strumpbyxor eller leggings, sällan jeans, inget tajt.

Låter som en normal unge.

Förr ansågs barn med speciella behov som dumma i huvudet, korkade, det var fult att vara annorlunda. T ex dom som idag skulle få diagnosen ADHD ansågs vara lågintelligenta, korkade i roten.
Jag är glad att dagens människor förstår att en del har lite svårare med vissa saker, men att man är lika mycket värd för det. 

Sedan tycker jag det är bra att föräldrar faktiskt är öppna för att barnet kan ha en diagnos istället för att sticka huvudet i sanden och bara undra varför barnet är så ouppfostrat när syskonen minsann sköter sig och liknande.

Att fler barn får diagnoser idag innebär inte att man kastar diagnoser hit och dit, utan att folk faktiskt är mer medvetna, jag menar folk i allmänhet vet mer om psykologi idag än på 50-talet och så.  

Sen måste väl inte barn diagnosticeras? Har man inte diagnosen så får man ju helt enkelt gå hem utan den, det är ju inte värre än så. Det krävs rätt mycket för att få en diagnos, men visst, det finns säkert några som får det i onödan för att det blir fel, t ex att barnet bara mognade sent, men då kan man ju bara göra en ny utredning och så tas den gamla diagnosen bort. 

Själv har jag egenanmält mig och ska få en add/adhd-utredning. När jag var liten tyckte alla vuxna att jag var så duktig, för jag var såååå lugn och snäll och försiktig, blyg och tyst. Inte ett dugg jobbig. Nej men inombords var det kaos! Inte ens lärarna i skolan anade något (dom borde ju läst lite psykologi tycker man) och mina föräldrar var överlyckliga över ett lugn barn. Lugn på utsidan, storm på insidan. Om någon misstänkt något då, och tagit mig till bup, hade jag förmodligen kommit lnägre mdm itt liv än jag gjort idag pga jag är så dysfunktionell. Det är därför jag sökte hjälp, jag började ana själv att något inte stod riktigt rätt till. =)

Som du säger, alla barn är olika, alla mognar olika fort och alla har sina egna grejer för sig. Alla har inte diagnoser för det. Men jag tycker det är fint att Ts frågar på forum, för att kunna hjälpa och stötta sitt barn i största möjliga mån, det är inget fel i att vara lite orolig ibland =)  Dom flesta barn har ju inga diagnoser. =) 

Båda mina har i 3-årsåldern blivit helt hysteriska av strumpsömmar, skor som klämmer, tröjor som är trånga i halsen etc etc. Strumpsömmar har varit det som ställt till mest vid påklädning . Yngsta har fyllt 4 nu och det värsta av detta har passerat. Vi hade en period i våras vid övergången från ständiga mjukisbyxor under vinterkläder till mer vanliga byxor då alla byxor var hårda och skavde och gjorde ont. Har gått över nu.

Det var inte alls min mening att låta som det på något sätt är fel med att ha en diagnos. Barn som verkligen har en diagnos kan oftast få bättre hjälp och förståelse om det blir utrett.
Det jag reagerade över (och reagerat över förut) var att ts var så orolig över att hon läst något annat inlägg, och därmed misstänkte diagnos. Det blir så lätt i sådana här sammanhang där man bara ger en bråkdels information förstorar upp och tror att ens barn har ett funktionshinder fast det är ett helt normalt barn. För att få en diagnos bör ganska många kriterier vara uppfyllda och vem är egentligen normal? Tror knappast någon kan anses som helt normal egentligen eftersom alla säkert har något kriterium för att få en diagnos eller åtminstone en autismspektrumstörning.
Tråkigt att du upplevt att barn förr ansågs som dumma i huvudet om de hade en diagnos. Men det kan nog stämma när det gäller ADHD o likn.
Jag har t ex en person i min närhet som jag är fullständigt övertygad hade diagnostiserats som asberger idag, men som klarade sig igenom skoltiden bra med den struktur som rådde där för 30-40 år sen och nu lever ett mycket bra liv som vuxen med välbetalt jobb mm. Är inte så säker på att samma möjlighet att getts idag då barn ofta stöts ut och betraktas som annorlunda på ett tidigt stadium. Men som sagt det finns ju både positiva och negativa exempel och bra är utvecklingen gått framåt. Sämre är att den psykiska ohälsan ökat så kraftigt de senaste åren och vad det beror på och om det verkligen är så är väl en fråga för en annan debatt tänker jag.

Det jag mest reagerar över är att TS skriver att barnet "får för sig att kläder skaver". Det är väl inget som ditt barn fått för sig utan något som ditt barn faktiskt upplever.

Det är ingen skön känsla för någon att ha kläder som skaver, oavsett anledning.