Längtar efter att få bli mamma, men det dröjer nog.

Att han vill det vet jag. Vi har pratat ganska mycket om det till och från. han har väl egentligen inga bra argument till varför. Bara att han vill hinna med saker först. Karriären är väl en del i det hela. Han är en karriärs-människa.
I övrigt så är det nog lite rädsla för förändringen. Att våga ta steget. Det skrämmer mig med ibland. Men nu har längtan tagit över till största delen även om jag kan få lite svindel ibland av att tänka på att ha en familj. Konstig känsla det där :p 
Jag tror som jag skrev i TS att han kommer komma fram till att han inte heller vill vänta så länge. Det var samma sak med att gifta sig. Nu har vi klarat av det. :D 

Att lämna honom är inget alternativ för mig. Jag förstår dom som känner sig lurade och därför går vidare med sina liv. 
Men jag känner mig inte lurad. Utan han har alltid sagt att när jag är max 28 ska vi ha vårt första barn. Vi måste alltså börja när jag är ca 27. Jag har alltid vart med på det, men ju längre tid det går ju mer längtar jag. 
Jag vill veta lite hur man hanterar längtan?
 

Jag har också haft en längtan ett tag nu, till och från men på senaste tiden har den varit STARK.

Vi är 25 och 28. Varit tillsammans i 6 år. Han har fast anställning men inte jag, jag vickar runt här och var och har dessutom planer på att börja plugga. Så det känns verkligen LÅNGT bort med barn..men så har jag insett att man kan plugga även fast man är gravid/har barn osv. Så vi får se hur det blir. Längtar med skräckblandad förtjusning :)  
   

Kakan02: jag vet hur du känner. Det är klart att det går att plugga samtidigt som man har barn. Man kan nog bara räkna med att det blir något jobbigare än om man inte har det. Men är man inställd på det från början så ska det inte vara några problem. Det finns ju oftast fler i närheten som kan hjälpa till att passa inför stora skrivningar och liknande. 
Just nu har jag klarat mig ganska bra från att se magar och barnvagnar överallt. Det var ganska mycket av den varan för ett tag sedan. Flera av mina gamla vänner har nyligen fått barn. Det hjälper ju inte direkt när man själv vill. Att vi gifte oss i våras har dessutom gjort att nästan alla frågar när vi ska ha barn eller om jag inte redan är gravid. Lite trist är det att svara att nää, inte ännu. Men jag vet hur det är och för mig är det viktigt att vi båda två är helt och fullt med på det. Jag vet ju att han är det, men att det är lite saker han vill hinna med först. Därför kan jag vänta. trotts att jag längtar. Svårt att förklara. Är man tydliga från början med hur man vill ha det så kan iaf jag finna mig i vissa saker bara jag vet hur det ligger till. Att däremot inte veta gör mig galen. ;) 

försök att kompromissa, att ni börjar om tre år och tills dess jobbar ni, reser eller vad han främst vill göra innan baby :)

Det är lite så vi gör nu. Det håller mig igång med lite annat också. :)