Anonym (nejdu) skrev 2013-06-28 00:03:32 följande:
Jag upplever motsatsen. Jag gillar inte alls barn. Jag tycker att dom är snoriga och högljuda. När jag sitter på bussen/cafe/osv så är det alltid nån med sin bäbis där.. När bäbisen skriker eller kanske sträcker sig efter mitt kaffe/jacka/hår så bara ler mammorna mot mig. Jag vill INTE ha skrikande bäbisar tätt inpå mig. När era bäbisar sliter tag i mitt hår så ska ni INTE titta på mig och ler och låta ungen fortsätta. Jag tycker INTE att bäbisar är söta, jag vill INTE ha bäbis-saliv i håret. Samma när krypande ungar kryper fram till min hund och drar och slår.. då bara ler ni ?!?! Sen kläcker ni ur er "hon gillar hundar" eller "hon är så social och kontaktsökande"
Hela tiden så förväntar sig mammor att jag ska titta på deras bäbisar och tindra med ögonen.
Kanske är det ni mammor som tror/fått för er att alla gillar ert barn? När omgivningen i många fal bara är artiga och inte vill säga ifrån
Det handlar väl lite om vad man vill ge sitt barn för signaler. Om man rycker åt sig barnet varje gång det närmar sig en annan människa, och väser "nej, gå inte dit, andra gillar inte att man kommer nära" så får barnet säkert så småningom en känsla av att det inte är uppskattat av andra människor.
Jag är ledsen över att du behöver stå ut med dessa små människor i din omgivning, men det är nog svårt att undvika sammandrabbningar.
Naturligtvis skall de hålla sig borta från din hund! Det hoppas jag de flesta föräldrar inser.
. Min dotter har alltid sett ganska liten ut, och inte haft så mycket bebishull. Detta fick folk att de första månaderna kommentera henne massor och säga "oj, vilken liten bebis", "så näpen" mm. Däremot sade de flesta "vilken söt liten POJKE"! 