Hur hantera barns/tonårings sorg över skilsmässa

Låt barnet gråta ut när de visar behov av det. Titta på filmer om skilsmässor och diskutera tillsammans. Låt känslorna få plats ett tag. Sedan kommer de att förblekna så länge barnet förstår och blir övertygad om att det saknar skuld i processen. Tala inte illa om den andre föräldern. Det kommer att gå bra!

Jag tänker att om barnet är nästan tonåring, kan hen inte själv få bestämma vart hen ska bo mer permanent? Om ni föräldrar kan vara tydliga med att hens val är helt ok med er båda, och att ni löser umgänge med den andra föräldern tillsammans - så att hen får träffa båda så mycket hen vill?
Det är klart att det måste vara jobbigt att flytta fram och tillbaka, men om barnet är ganska stor borde hen få välja själv, och ni föräldrar TYDLIGT kommunicera att det är ok med er (ni blir inte ledsna, det går att lösa på annat sätt osv)?

Jag tror att det är viktigt att vara tydlig med att man själv är trygg med att skilsmässan var rätt beslut. Det blir värre för den ifrågasättande tonåringen om man som förälder visar att man är missnöjd över att det blev skilsmässa. Men jag tror också att det är bra att man som du kan visa att man har en sorg över allt som inte blev. Det hjälper barnet i sin känsloförvirring.

Sen har jag lärt mig genom åren att mindre barn är mer benägna att vilja bo hos den som det är mest synd om medan tonåringar är inne i en egoistisk ålder och är mer benägna att vilja bo där de får mest lugn alternativt där de får mest fördelar. Jag tycker att ni ska unna er 15-åring att faktiskt få styra lite mer över boendet, ni kan ha ett fast schema men låt tonåringen få vara med och sätta upp schemat.

Du behöver och ska inte göra något alls för att fixa dina barns känslor eller underlätta dem. Det absolut bästa du kan göra är att sitta lugnt och avslappnat bredvid.....av vara den trygga stabila, som den unga kan få dela sina känslor med. Men gå inte in för att trösta eller försöka få ditt barn att må bättre så att säga. För det är bra att det kommer och hon kan få ha detta tillfälle att ge utlopp för sina känslor, sina tankar och sin smärta. Allt hon behöver är ditt lugn......din förståelse.....ditt öra. Det är den absolut bästa hjälpen du kan ge henne. Det är då du hjälper henne att bearbeta och få det ur sitt system...istället för att fylla på den ryggsäck vi bär genom livet.

Jag vet att det är otroligt svårt att inte försöka trösta som mamma......att inte fixa så allt blir bra meddetsamma.......och att det väcker känslor i dig. Men försök att ta hand om de känslorna efteråt.....

Den ledsenhet....den sorg hon känner är viktig att hon får gå igenom och att hon får bekräftelse på att det är okej att vara ledsen, så länge det varar. Den är en naturlig del, när vi går igenom en förlust. Och inte alls farlig eller skadlig.

Se det istället som något väldigt fint du fick.....hennes förtroende att få vara med henne på hennes resa i sitt känsloliv. Det visar att hon litar på dig          

Måste bara berätta ett litet ögonblick av min historia.

Jag gick i terapi för ett antal år sedan, under många år. En helt fantastisk tid, med den genomklokaste dam jag någonsin träffat.
Iallafall så var det här en gång, som min dotter gick igenom något svårt och mitt hjärta gick nästan sönder när hon vara så otroligt ledsen.

Jag berättade detta för min terapeut och frågade henne förtvivlat:

-Men vad kan jag göra för att min dotter ska må bättre igen....så att hon inte ska behöva vara så ledsen?

Min terapeut tittade på mig med finurlig blick och sa:

-Men vad har du för rätt att ta ifrån henne hennes känslor. De är hennes och de är viktiga för henne. Inte skulle väl du vilja att någon gick in i dig och tog ifrån dig dina känslor?

Ehhhhh nej det vill jag ju inte.....är jag ledsen så vill jag få vara ledsen klart. Men jag vill gärna att någon ska sitta bredvid, och dela stunden med mig.

Åh minns så väl detta ögonblick  Det blev en ahaupplevelse för mig......och ett fint minne...och verktyg                    

Min tös är bara nio. Det har gått två år snart. Frågor o känslor kommer ändå i perioder. Jag försöker stadigt mest lyssna bekräfta o finnas nära. Svara ärligt o låta känslorna finnas. Det som hjälper mig att stå ut- ibland vill man ju bara släta över när det gör ont att se sitt barn vara så ledsen-är att påminna mig om att känslor som får finnas gör att hon kommer vidare. O det gör hon. Försök lyssna dela samtala bekräfta o stå ut...

En separation är ju något var och en måste få sörja och det kan ta tid. Mina barn mådde oerhört dåligt över flyttarna så baserat på det så fick de sitt permanenta hem hos mig istället för att behöva byta hem varannan vecka. Efter det kunde de bearbeta poå ett helt annat sätt o landa lugna o trygga.

här är det drygt ett år sedan en separation och har två snart tonåriga barn. Den äldste reagerade precis som ditt barn, TS, ungefär ett halvår efter: "ska vi aldrig bo ihop alla fyra igen?". 
när vi svarade nej, det blir inte så, funderade han en stund på det och sen var det på nåt sätt ok, även om det inte var hans val förstås. Men mer att han visste vad han skulle förhålla sig till.

 Nu har både pappan och jag träffat nya och bara häromdagen uttryckte han att han tycker det är jobbigt att pappans nya är där så ofta (vilket inte är så ofta egentligen, mest när barnen inte är där och kanske nån gång i veckan när barnen är där) Min har de inte träffat än men jag hade väl förhoppningar om att det skulle kunna ske nu under semestern. De vet om att han finns. 
men då sa sonen "jag vill inte det ska bli likadant här" (dvs hos mig, att den nya dyker upp då och då) Jag försökte förklara att vi vuxna också måste få träffa folk, inte bara att barnen drar hem kompisar (vilket de gärna får) . Han förstår men tycker väl ändå det blir lite inkräktande. Eftersom barnen är så pass gamla vill jag kunna prata med dem om detta men samtidigt är det ju mitt beslut vem jag träffar. 
så ja, detta är det nyaste problemet efter skilsmässan för min del.  Min nya har också uttryckt att han gärna träffar barnen snart och det vill jag med. Hur balansera så inte sonen tycker sig "tvingad" att träffa folk han inte vill, men samtidigt inse att livet går vidare och att det kan gynna barnen också om deras föräldrar mår bra och är lyckliga.