• Anonym (Ledsen)

    Jag älskar varken min fru eller vårt barn

    Hej

    Jag är gift, har en son som snart fyller 3år och jag älskar inte någon av dom. När min fru blev gravid (oplanerat) så valde hon att behålla barnet mot min vilja. Vi var vid tillfället inte gifta och jag gick i tankarna att lämna henne.

    Som person älskar jag verkligen barn så jag kände för stunden då att de kunde bli bra trots att jag inte älskade min fru. Barnet hade hon behållt vare sig jag lämnat henne eller inte så därför kände jag att vi likagärna kunde prova på att vara en familj.

    Det enda jag vill är att lämna dom och leva själv istället. Anledningar till att jag inte gör detta idag är:

    - Jag skulle skämmas nåt otroligt inför mina vänner och min familj.
    - Jag skulle aldrig våga säga att jag inte älskar mitt barn
    - Det hade inte i dagsläget varit praktiskt/ekonomiskt hållbart för oss att sälja och hitta två nya boenden.
    - Jag vill inte såra min fru och min son 

    Det värsta är att min fru inte har någon aning om att jag har dessa tankar och känslor dessutom älskar hon mig otroligt mycket (iaf säger hon så).

    Min största önskan är att min fru är otrogen mot mig eller att hon rentav hittar en ny partner att leva med, känns mer acceptabelt för mig då att distansera mig från allt och leva själv. 

    Relationen till min son har varit väldigt ansträngande, jag har alltid varit där och ställt upp med att vara pappa. 
    Har haft egna aktiviteter så som Babysim/pappaledig 6 mån/skansen/junibacken men aldrig känt att vår relation vuxit på något vis. Detta tar kål på mig inifrån själen och ut i fingertopparna. 

    Jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att få ordning på detta, jag vill självklart känna kärlek för mitt barn och har hopp kvar om att jag en dag kommer att göra det men i dagsläget känns det mycket dåligt. Som sagt det enda jag vill just NU är att leva ensam en tid framöver men målet/hoppet i slutändan är att jag ska dela vårdnaden med min fru. 

    Att leva vidare med min fru är helt otänkbart.

    Jag ber om er hjälp...

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-07-06 18:47
    Tråkigt att en så stor del av tråden handlar om preventivmedel nu. För att klargöra saker: Min fru hävdar att hon tog p-piller men jag misstänker att hon medvetet slarvade.

    Detta är irrelevant och jag känner inte att det behövs diskuteras mer.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-07-06 20:28
    Lite info om min fru: Hon är en varm och snäll person och en jättebra mamma. Hon är inte på något sätt elak eller dominerande. Hon gjorde sitt val genom att behålla barnet och jag gjorde mitt val genom att stanna kvar. Det är pga detta som jag har svårt att lämna henne då hon faktiskt behandlar mig bra och verkar på riktigt älska mig. Men jag älskar henne inte och jag har aldrig gjort det.

  • Svar på tråden Jag älskar varken min fru eller vårt barn
  • Anonym (Ledsen)
    Mineralvatten skrev 2013-07-06 19:13:11 följande:
    ja för det självklart så synd om ts som inte använde skydd och sen fick ett barn på halsen...
    obs ironi.
    ;).
    Ja okej det är mitt eget fel och jag får skylla mig själv. Kan du vara snäll och lämna tråden nu?
  • Mineralvatten
    Anonym (Ledsen) skrev 2013-07-06 19:22:31 följande:
    Ja okej det är mitt eget fel och jag får skylla mig själv. Kan du vara snäll och lämna tråden nu?
    nä.
  • Anonym (Ledsen)
    Rani skrev 2013-07-06 19:22:26 följande:
    Separera från din fru kan du naturligtvis göra. Men ditt barn får du ta ditt ansvar för oavsett. Man kan inte avgå som förälder till ett litet barn. Har man sagt ja till att vara en del av dess liv kan man inte ångra sig.

    Jag tycker du ska prata med ett proffs om hur du känner. Kanske lider du av en depression?
    Jag har som sagt avsikt att fortsätta ha en relation med min son trots att jag idag inte känner någon kärlek till honom. Depression lider jag definitivt av. 
  • Anonym (bollen)
    Anonym (Mamma) skrev 2013-07-06 19:05:37 följande:
    Jag blev oplanerat gravid när jag var 18 år och ville verkligen inte ha barn just då. Dock kände jag att abort inte var något alternativ för mig heller, så jag behöll barnet. Jag var ledsen och mådde extremt psykiskt dåligt hela graviditeten. När sonen var född så kände jag ingenting heller. Jag bara grät och ville lämna honom på gatan utanför. Jag gick på samtal hos BVC och successivt växte mina känslor fram i takt med att jag kunde acceptera det som "hänt" mig. Nu är sonen snart fyra år och jag älskar honom genuint helt galet mycket. Men det tog typ två år innan dom där känslorna började komma alls.

    Du måste prata med någon professionell hjälper dig reda ut dina känslor. Jag tror att dina känslor gentemot sonen kan vara hämmade av att du är arg på din fru och vad hon "orsakade" dig. Om du kommer bort från din fru så kan du kanske börja älska din son utan arga känslor inblandade.
    Vad fint att läsa att det har gått så bra för er! Jag tror ärligt talat att det är mycket vanligare än man kanske tänker, och det kan hända även den som längtat och planerat för ett barn.

    Och det kan nog hända även någon med "normal iq" och medioker empatiförmåga...Flört
  • Anonym (EnTillSomDu)
    Anonym (Ledsen) skrev 2013-07-06 19:07:43 följande:
    Det är förmodligen den skammen som skulle vara jobbigast. Folk fattar inte liksom, speciellt inte familj och släkt. Människor är alltid så snabba med att döma och ta sida. Ingen vill känna sig vid någon som har dessa "ovanliga" problem. Jag känner mig redan utstött av situationen och jag är inte säker på hur jag skulle hantera ifall delar av min familj eller släkt skulle stöta bort mig. 
    Jag tror du skulle bli förvånad hur många som inte dömer. De kan ha åsikter i början men folk är vanedjur och förlåter mer än man tror, det vet jag av erfarenhet från andra, värre situationer. De bryr sig helt enkelt inte, de är för upptagna med sina egna problem. När de får reda på din version med så bryr de sig inte för då är det inte lika skvallervänligt.

    Kommer du och din fru bra överens eller är det mer ett 'kompisförhållande' från hennes sida där det går bra att du sover bredvid men inte mer? Så är det här. Allt sker på hennes villkor.
    Om jag försöker säga något i uppfostringssyfte till grabben tex att inte klättra för högt i trädet säger hon att 'så gjorde du med när du var liten' och totalt underminerar min auktoritet.
    (Ja, jag klättrade med upp och ramlade ner och fick ha gips en hel sommar, därav tillsägelsen)

    Vad är det du känner att du saknar för att det skulle bli bra?

    P.S
    De som hackar här inne gör det för att känna sig bättre med sig själva på något missriktat sätt. Skit i dem.
     
  • MidnightDare

    Hej !
    Är inte förälder själv men bidrar ändå.
    Vill börja med att säga att du ska verkligen INTE skämmas för hur du känner.
    Jag kan lova dig att detta är vanligare än man tror.
    Mitt bästa tips är att försök prata med bvc om du vill/orkar ?
    Sen hur det löser sig, det får tiden utvisa. Men jag tycker inte du ska göra något som gör alla andra glada, ditt välmående är minst lika viktigt. Glöm aldrig det.
    Spontant känner jag bara, kanske du förväntade dig mer känslor för din son ? Ibland överstiger ens förvanttningar och stämmer inte alls överens med verkligheten.
    Tycker du att det finns mysiga stunder med din son ? Kobcentrera dig på dom och njut av hur du känner då.
    Men det viltigaste tror jag är ayt du alternativt går och pratar med någon och lägger mer fokus på hur du mår.
    Skriv gärna igen om du vill.
    Styrkekram

  • Mineralvatten
    nevermind skrev 2013-07-06 19:25:02 följande:
    Flytta. Det kommer bli bättre för er alla.
    den som inte står på boendet ska givetvis flytta.
  • Smartie
    Anonym (Ledsen) skrev 2013-07-06 19:20:43 följande:
    Ja.. det finns inget win win i situationen jag är i. Med facit i hand så skulle jag aldrig ha gett detta ett försök utan jag hade lämnat henne då hon blev gravid. Det man kan fråga sig är hur accepterat det är idag att lämna en gravid sambo och hur betrodd man blir på att man inte älskade henne från början. 

    Jag bär största skulden till detta i och med att jag inte lämnade henne i tid men detta är inte relevant för hur jag ska göra för att situationen ska bli så bra som möjligt i framtiden. 
    Jag tror att du ska undvika att använda ordet "skuld" här.

    Hon blev gravid och det är bådas "fel", eller ingens "fel".

    Hon valde att behålla.

    Du gjorde det du trodde var rätt att göra då. Det är lätt att vara efterklok.

    Ingen av er kan ensam göras ansvarig för den situation som har uppstått. Så sluta skuldbelägg dig själv, ELLER henne. Gör det rätta från och med nu istället! Och sluta ha dåligt samvete för att du separerar. Du är inte ansvarig för hennes lycka, inte om du går under själv på köpet. Du har halva ansvaret för din son, men det är "allt".
     
  • Smartie
    Anonym (EnTillSomDu) skrev 2013-07-06 19:25:38 följande:
    Jag tror du skulle bli förvånad hur många som inte dömer. De kan ha åsikter i början men folk är vanedjur och förlåter mer än man tror, det vet jag av erfarenhet från andra, värre situationer. De bryr sig helt enkelt inte, de är för upptagna med sina egna problem. När de får reda på din version med så bryr de sig inte för då är det inte lika skvallervänligt.

    Kommer du och din fru bra överens eller är det mer ett 'kompisförhållande' från hennes sida där det går bra att du sover bredvid men inte mer? Så är det här. Allt sker på hennes villkor.
    Om jag försöker säga något i uppfostringssyfte till grabben tex att inte klättra för högt i trädet säger hon att 'så gjorde du med när du var liten' och totalt underminerar min auktoritet.
    (Ja, jag klättrade med upp och ramlade ner och fick ha gips en hel sommar, därav tillsägelsen)

    Vad är det du känner att du saknar för att det skulle bli bra?

    P.S
    De som hackar här inne gör det för att känna sig bättre med sig själva på något missriktat sätt. Skit i dem.
     
    Älskar du din fru? Vill du stanna hos henne? Om inte, bör ju även du separera. Barnen kommer att må bättre i längden!
Svar på tråden Jag älskar varken min fru eller vårt barn