Musik skrev 2013-07-07 15:09:58 följande:
Det var stressen jag var ute efter i mitt inlägg. Om saknaden och fokus på avsaknaden skapar en inre stress så är det knappast en gynnsam miljö för kroppen.
Jag är ju inte kvinna så jag kan inte mycket om det här men jag har för mig att man hör talas om att de som har försökt bli gravida på naturlig väg länge, har snabbt blivit gravida efter första barnet som man fick på konstgjord väg. Inte för att det skulle vara hur vanligt som helst, men det händer.
Jag fick bara en känsla av att ts var stressad i kroppen över hennes situation och då ville jag bara säga att det troligtvis kommer stjälpa henne. Min intention var god men blev nog inte uppskattad. Ber om ursäkt för detta.
Att gå igenom en graviditet är självklart omskakande för kroppen! Bara en sån sak som att livmodern, som är den plats där embryot ska landa och fästa och stanna kvar, har varit uttöjd för att rymma en bebis. Det händer saker med hela kroppen, finns mycket att läsa om detta. Alla förändringar går inte tillbaka när barnet är fött.
Din hypotes är en gammal myt som ofta kommer upp här på familjeliv, vilket är lite trist eftersom vi som har läst på och varit i kontakt med fertilitetsläkare vet att det inte stämmer. Stress kan minska fertiliteten, men då ska stressen vara så stark att den påverkar menscykeln. Barn blir till i krig och vid våldtäkt... Bland oss som sökt hjälp är det många som får en förklaring till varför det inte funkar att bli gravid hemma, sedan är det vissa (jag t.ex.) som inte får någon förklaring vid utredning men även för oss kan man ofta börja ana vad problemet är när man gör några försök med IVF. Ibland tydliga saker som att spermierna inte kan ta sig in i äggen, ibland mindre tydliga saker som att de befruktade äggen stannar av i utvecklingen, vilket bara upptäcks om man gör IVF med längre odling mellan äggplock och återförande.
Väldigt många kvinnor är "fixerade" vid att bli gravida när de börjar försöka få barn. De allra flesta lyckas bli gravida på ett år, trots att de tänker på det hela tiden. Vi är många som började bebisverkstan med helt realistiska förhoppningar om att det skulle ta sig första året, och som sedan självklart blev oroliga och stressade när det var dags att söka hjälp efter 1-1,5 år. När man läser de trådar ofrivilligt barnlösa startar så får man naturligtvis intrycket att det är mycket stress, men det var ju inte så i början utan det är något som kom när man upptäckte att vägen till barn skulle bli längre än för de normalfertila.
Till TS och ni andra som kämpar på vill jag bara säga att ni ska fortsätta kämpa! Ställ upp er i adoptionskö snabbt, även om det inte känns som rätt alternativ idag så vet man ju aldrig vad som kommer hända känslomässigt framåt. För oss var den där köplatsen guld värd när åren med IVF tickade på (gjorde inte så många behandlingar men med långa mellanrum pga annat i livet som hindrade). Vi kommer behålla köplatsen nu trots att jag blivit gravid, man vet aldrig vad som händer och jag tror att jag vill ha mer än ett barn.
