Vad ska jag säga till min syster?

Jag hade också svårt att bli gravid och när mitt första ivf försökt precis misslyckats berättade min lillasyster att hon var gravid. Hon och resten av familjen samt vänner visste vi stod i kö för ivf men hade inte berättat att vi nu genomförde behandling. Jag tog det jätte hårt och ville inte tänka på det eller tala om det. Hon förstod detta men inte mina föräldrar som hela tiden ville prata om det och sa jag måste vara glad för henne. Men jag kunde inte det just då för det fick min sorg att kännas större. Som tur var blev jag gravid några månader senare, men kan tänka mig hur din syster mår. Under tiden vi kämpade ville jag endast dela detta med vänner som också hade haft/har problem att bli gravida. Jag och min syster står varandra mycket nära, men just detta kunde jag inte dela med henne. Kanske känner din syster också så. Du verkar vara en mycket omtänksam och förstående person och jag tror det bästa är om du låter henne veta att du finns där men respekterar att hon inte vill/orkar prata om det. Även om det säkert kommer vara jätte jobbigt för henne om du blir gravid så tycker inte jag du ska vänta för hennes skull. Även fast det är jobbigt först kommer hon förstås älska ditt barn och om hon inte skulle lyckas få barn själv kommer dina barn vara de viktigaste barnen i hennes liv och de kommer skänka henne mycket glädje.

Även om jag har haft svårt att bli gravid dömer jag ingen för att de gjort abort. Tror absolut det kan vara det bästa alternativet för vissa beroende på den situation de befinner sig i. Det är verkligen inte att "slänga bort" en bebis i mina ögon. Ibland kan det vara mer egoistiskt att låta en graviditet fortlöpa än att avbryta den. Finns ingen anledning att vara elak mot en person man inte känner när de ber om råd.

Har bara läst TS men jag kan säga så här, jag o min sambo försökte i 4.5 år, fick veta att jag har PCO och vi körde endast med Pergotime o Provera, inga IVFer. Det var ca 2 år sen vi fick sluta med Pergotime och tog en paus ifrån allt och fixade med huset osv.

Men i fredags var jag till läkaren o för magen var uppsvälld en månad och fick veta att jag är i ca v 24! :D
Så skam den som ger sig! 
Jag hoppas verkligen för din syster och för dig att ni är till att komma överrens igen och att hon kan få ett litet barn också :)

 

Mitt råd är att du inte ska berätta för din syster om dina aborter i alla fall. Jag hoppas att du inte berättat detta för henne redan. Det kommer bara att få henne att känna sig fruktansvärt ledsen och hon kan sjunka ner i en depression och tankar om att livet är orättvist. Hon kan t.o.m. få konstiga tankar som att om du verkligen älskade och förstod henne borde du behålla barnet och ge henne det om du inte själv vill behålla det.

Jag förstod nu att aborterna var länge sedan. Det är bra, skulle du överväga abort igen så berätta det inte för henne.

Jag tycker inte du ska vänta med att bli gravid för hennes skull, tänk om du helt plötsligt väntat för länge, och så går det inte längre, skulle du inte bli bitter på henne då?

Kan du tänka dig att donera ägg till din syster? Jag hade blivit glad om jag hade haft en syster som erbjudit sig detta om vi var på slutet av våra IVF-försök. Det skulle ha blivit en ny chans till ett barn.

jag skulle kunnat vara din syster :( bortsett  från det faktum att jag blev spontan gravid(2009) precis innan IVF, men gjort fler efter det. 2012 berätta hon att hon skulle få barn, det har verkligen glädjt mig, (vet att det inte var planerat) men skulle aldrig i livet missunna henne barnet men visst kunde det kännas jobbigt ibland, men nu är pojken ca 5 mån och i samband med namngivelsen fick jag den bästa present jag kunde få, ett fint eget skrivet brev där dem ber mig vara hans fadder & förebild... jisses så många tårar det blev. Men jag ser denna lilla gosse som mitt "extra" barn vi kan låna när orken/lusten faller på.

Så mitt råd är att vara ärlig &  öppen med det som känns bra för din skull.

Tack så mycket för alla svar! Jag läser och tar till mig allting Tänkte att jag skulle svara på några av era frågor så att ni vet att jag fortfarande läser tråden.

Ja, mina aborter som min syster vet om var före hon försökte få barn. Sedan har jag haft ett utomkvedes som förstås var tvunget att opereras bort när de försökte som mest och jag tror att det var jobbigt för henne också, trots att det aldrig hade kunnat bli ett barn. Men det var inte planerat från vår sida.

Jag vet inte om jag hade kunnat donera ägg, jag har svårt för sådant, men jag hade tänkt igenom det ordentligt om jag hade blivit tillfrågad. Jag tror dock inte att det är det som är felet eftersom deras embryon växer jättebra innan de sätts in i hennes livmoder. De fastnar bara inte där. De skulle snarare behöva ha en surrogatmamma. Vid äggplock har hon fått ut många jättefina ägg. Min personliga tro är att det är henes kropp som stöter ut dem genom överaktivt immunförsvar. Min syster har en immunologisk sjukdom (och en till misstänkt), min mamma har en annan och jag själv är allergisk för många saker så det känns logiskt. Det finns liksom i släkten.

Ja jag ska följa era råd och inte prata om barn eller så om inte hon tar upp det eller om det skulle bli dags för oss. Nu har jag sagt till henne att vi kanske vill ha ett till om ett år eller så, och då tänker jag att hon är så förberedd som hon kan bli och att jag inte behöver ta upp det igen innan jag väl har blivit gravid, låter det rimligt? Jag vill ändå vänta det här året och hoppas på att ett mirakel sker och att hon blir gravid, eller att de kanske kommer i adoptionstankar.

Låter som en mycket bra plan tycker jag. Och om/när du blir gravid föreslår jag att du berättar för henne först när ni är ensamma och gärna några veckor innan du berättar för resten av familjen. Det ger henne en chans att bearbeta ev jobbiga känslor innan det blir mycket prat om bebisen. Hade själv svårt att hålla tillbaka tårarna när min syster berättade för mig och ville bara fly och få gråta ut, fast satt där och försökte le och låta glad. Men det går över, och man vänjer sig med tanken och kan så småning om

vara så glad för sin syster som man vill kunna vara.

En bra idé, jag ska komma ihåg att berätta för henne först. Men vilket sätt är bäst? Hade det varit jag så hade jag nog helst velat veta via typ sms eller något så att jag hade kunnat bryta ihop hemma... hon försöker att inte visa så mycket känslor inför mig och jag tänker att då kanske det är bra att hon får göra det... Eller ska jag ringa? Eller träffa henne? Vi bor ganska långt ifrån varandra och kommunicerar mest via sms och telefonsamtal då och då. Träffas kanske 2-3 ggr om året.

Då tycker jag det vore bäst att ta det via telefon, eller kanske tom sms. Jag hade föredragit det då jag kunde få "bryta ihop" ett tag direkt och inte behöva "låssats." Men då jag bor nära min syster och vi träffas ofta så förstår jag att hon berättade när vi sågs.

Har bara läst TS, men det var en sak som slog mig. Du skriver att du vill ta upp tanken om adoption. Jag tycker att du ska göra det. Tror inte jag läste någostans hur gammal hon är, men tiden går. När vi fick veta att vi inte skulle kunna få barn på naturlig väg, så ställde vi oss direkt i kö till adoption. Det var ett alternativ, men inte vårt förstahandsval. MEN skulle det vara så att IVF inte skulle funka för oss så hade vi i alla fall sparat massa tid genom att ställa oss i kö tidigt.

Jag tycker absolut att du kan ta upp det. Du vet hur gärna de vill ha barn och du önskar dem inget annat. Men skulle det nu inte lyckas så är det ju bra om de redan står i kö. Ibland tänker man kanske inte helt rationellt, utan blir så fokuserad och insnöad på att IVF är enda alternativet och att det måste lyckas.

Så tycker jag i alla fall.

lycka tilll