Pappa i 11 dagar... min berättelse.

Jaha... Då sitter man här i soffan och tittar på sitt lilla underverk för tiotusende gången eller nåt. Lilla Wilmer... Så himla fin han är min lilla son.

Jag börjar få klart för mig att jag faktiskt har blivit pappa. Pappa till min och Idas lilla Wilmer.
Och det är så otroligt underbart. Det finns inte ord som kan förklara hur underbart jag tycker det är.
Jag tror inte att nån som inte har blivit förälder kan föreställa sig den känslan. Det bara känns så himla bra i hela kroppen. Mäktigt.

Att ha honom liggandes på ens bröst, att lukta på honom, att titta på honom när han ligger och sover, att lyssna på hans jollrande, stt smeka honom på magen, att byta blöjor på honom. Fantastiskt otroligt underbart.
Samtidigt så gör det så ont att se honom ledsen. När det inte hjälper att gunga honom, vissla för honom, ha honom i famnen eller bara prata honom. När inte ens mammas bröst eller en ny och ren blöja funkar och man står helt maktlös inför barnets sorg, oro eller ilska. Då gör det verkligen ont i hela kroppen.

Nu 11 dagar efter en minst sagt omtumlande förlossning så har man äntligen börjat landa.
Familjen har varit här och hälsat på lilla "limpan". Man har stolt tittat på när "farmor mamma", farbror Emil och faster Sofie har varit hemma och beskådat underverket. Mormor, morfar, morbröder och vänner har också varit här och fått sin nyfikenhet stillad. Det känns så himla härligt.

Få saker är så fint som att se mamma Ida ligga och prata med Wilmer. Se när hon smeker honom, matar honom, pussar honom och allt annat som dom gör tillsammans. Så kärleksfullt. Så fint...

En sak är säker...
Det här är det bästa som hänt mig i hela mit liv.
Ida, Wilmer och jag har blivit en liten familj.
Underbart...

Kom på en annan sak...
Grabben är så jävla skön när han hänger på mammas eller pappas axel och lägger av värsta rapen och tittar på en som om: What the hell are you looking at. I didn´t do it...
Helt oberörd liksom... *humor*
Ledsen för OT :)