Hur motiverar ni adopterande föräldrar att man får tacka nej till barn?

Finns väl ganska många blivande föräldrar som av olika skäl känner sig tvugna att välja bort sitt barn under graviditet? Då tänker jag alltså på fosterdiagnostik och sena aborter vid olika syndrom eller sjukdomstillstånd.

Fast ts, det hävdar de ju bara för att de vill intala sig det själva. Och är det egentligen så konstigt? Människa vill sällan tillstå och acceptera att man fått nöja sig med det näst bästa.

SJÄLVKLART är det inte samma sak att åka och skaffa sig ett barn som någon annan har skapat, burit och fött, som det är att själv skapa, bära och föda sitt barn.

De där uttalandena är naturligtvis ett slags obstinat försvar, både inför andra och inför sig själv.

Läser dagligen trådar där folk väljer bort sina bebisar, folk som betalar extra för att få göra kub, just för att ha ett val.

Jag har inte hört en enda gång om någon som tackat nej till ett barn via adoption, men har inte sökt informationen heller.
Visa mig gärna en tråd på FL som visar hur vanligt det är.

Ett barnbesked går att jämföra med ett ul det finns ett växande barn, om föräldrarna väljer att avbryta eller ej är upp till dom.

Och det är skillnad på adopterade och magbarn, men känslorna för barnet är i många fall lika.
Ofta hör man talas om kvinnor som får förlossningspsykoser och ej tar till sig sina barn.
Detta förekommer säkert med adopterade barn också, men inget som det talas om.

Man kan inte jämföra sätten att få barn på, men om man tror att man inte kan älska någon som inte har lika gener som sig själv, är man enligt mig ute och cyklar.

Det skulle då vara många som blev ihop med sina biologiska syskon och inte med någon som inte delade ens gener.

Eller alla som pratar om att man omöjligt kan älska någon om man inte fött det själv, men alla dessa kanske skaffar barn med sina syskon?

Det är en sak å säga att jag tror inte att jag kan älska ett barn som jag inte fött själv lika mycket som ett jag själv fött.
Nej det är klart att man aldrig vet förens man är där och upplever det.
Men att säga aldrig det är för mig obegripligt.

Men nog är det väl självklart att det är skillnad på ett barn som man har hunnit skapa känslomässiga band till och ett barn man aldrig träffat? Däremot är det ju ingen skillnad när man väl har blivit en familj. Jämförelsen med att lämna ett barn på BB är grov, ett barn du har fött har ju ingen annan ansvaret för, men ett barn som finns för adoption, ett barn du aldrig rest eller rört vid, är inte ditt ansvar förrän du tackat ja. Det är knappast lätt att tacka nej till ett barn om man väntat länge, så var försiktig att döma när du inte vet vad människor har för skäl, tankar och känslor. Glöm inte heller att det inte var så fruktansvärt länge sedan som människor, ofta på uppmaning av vården, faktiskt lämnade sina svårt handikappade barn på BB för livslång institutionalisering. Knappast det heller utan känslor.