Behöver råd

Jag tar inte heller ansvar, alltså på det viset att jag inte lagar mat, hjälper till med läxor, skjutsar etc.
Pappan klarar det utmärkt själv, som han gjorde innan.

Däremot så påverkar man ju indirekt deras uppfostran bara att bo ihop varannan vecka. Ska livet ihop funka måste ALLA – vuxna och ungdomar – vara uppfostrade i bemärkelsen att man tar hänsyn till varandra, beter sig väl och delar lite på sysslorna för hemmet.

Men vad menar du med »ute och gör något dumt«? Man får ju hjälpa till om något händer – som med vilken medmänniska som helst.

Men du tycker att det känns helt okej att leva med en person som tycker att det är okej att hans barn beter sig på det viset?

Fråga sambon hur han tänkt sig? Du ska ju inte vara barnvakt, hur ska han lösa denna vecka?

be din sambo lämna sin unge hos sin mamma på dagarna. om han är 11 år gammal så säg att han inte får gå ut om han inte sköter sig. snor cyklar är inte rätt, men sparka på någons boll antar jag att dom spelar fotboll med varandra?

eftersom ni verkar ha en överrenskommelse och han nu skyfflar över ansvaret på dig är inte rätt. antingen får pappan ha semester dom veckorna barnet är hos er eller så får barnet vara hos sin mamma/barnvakt eller att han faktiskt frågat dig hur du känner om att ta ansvar en vecka.  

Får man inte gå på fritids tills man är 12?

Hur hade du gjort om du var barnvakt åt någon? om hen gör något dumt så måste man ju säga ifrån och informera föräldrarna

Nu svarar jag i rollen av någon som frivilligt tar mycket ansvar för sambons barn och som ställer upp rätt så mycket: Det förväntas ALDRIG att jag ska bara ta ansvaret utan sambon får be om det. Det är min absoluta rätt att säga nej om jag inte känner för det. Jag förbehåller mig att ge ifrån mig ansvaret mitt i (såklart inte om sambon är borta, men generellt) Allt detta trots att jag tar ansvar regelbundet och inte har något problem med detta. Aldrig i livet skulle sambon bara dumpa barnen på mig!

Om hen är så pass stökig så kan du förbereda några lappar med föräldrarnas nummer som du kan till den personen som är arg och säga lite snabbt som att du vore jättestressad (även om du nu inte skulle vara det) att du bara passar hen tillfälligt och att personen får ringa till hens föräldrar och prata med som istället och slå igen dörren snabbt som tusan om personen börjar gnälla

Jag skulle nog helt enkelt informerat sambon om att "denna veckan när jag är ledig kommer jag att gå på stan och shoppa/ligga på stranden och slappa/åka och hälsa på en väninna/... så jag hoppas att du är införstådd med att xxx kommer att få klara sig själv på dagarna om han inte är på fritids.".

Det låter inget vidare. Men jag hade nog ändå gett mig av hemifrån. Kanske kan du låsa in saker du är rädd om och ge barnet fritt spelrum (sjukt, men på nåt sätt måste du ju få din sambo att förstå att du inte kan ha det så här)? Som det är nu händer det ju inget allvarligt eftersom du offrar dig och tar ett ansvar du inte vill ha. Struntar du i att offra dig så kommer barnet antingen att göra bort sig rejält så att pappan inser att detta inte funkar, eller så märker du att det inte blev lika illa som du var rädd för. Att känna att man måste sitta och vakta sitt eget hem verkar inte vara särskilt kul.

Säg till din sambo att om det är meningen att du ska ta hand om hans barn så ska ni komma överens om uppfostran också eftersom du inte orkar vårda en odräglig unge. Om han skiter i det så sätter du igång och uppfostrar pojken själv efter eget huvud när du har huvudansvaret för honom. Ger honom utegångsförbud, drar in alla privilegier som dator/glasspengar/etc vid större bus, gör en polisanmälan när pojken begår brott, bokar tid hos psykolog om pojken uppvisar antisociala tendenser. Ja, du fattar.

Förstår det. Det är ju inte du som uppfostrat barnet fel.

Du gav dig in i ett liv med en man som har barn, då får du ju räkna med att ansvar följer med. Vill du inte ha något ansvar över barnet så skulle du kanske ha valt ett annat liv.

Jag kan tänka mig hur konstigt det blir att försöka säga att barnet är hos mamma idag. Det jag tänker att du ska göra när någon granne kommer till dig för att skälla att bara stå rakt upp och ned och lyssna, förhålla dig helt neutral, detta har inte med dig att göra, du lyssnar på någon som är upprörd, det kan man göra utan att man behöver ta åt sig. Du kan till och med hålla med, beklaga, förstå. Sedan säger du att du ska vidarebefordra till hans föräldrar. Ta telefonnumret av grannen, berätta att du ska be föräldrarna att ringa upp.

Jag vet inte vad du arbetar med men om du kan tänka dig som en dag på jobbet och en kund kommer in och är missnöjd med en produkt och sätter igång att skälla. Då vet du att det inte är dig som personen skäller på. Den kanske gärna vill att du ska ta hela ansvaret men du vet att du inte är ansvarig, det är det som du har din chef till, du lyssnar på kunden och är förstående men det är din chef som får ta tag i problemet och reda ut med kunden hur denna ska kompenseras.
Det jag menar är alltså att du kan inta en mycket professionell roll och sakta men säkert kommer grannarna förstå att visst kan de komma till dig och beklaga sig men det är till syvende och sist barnets föräldrar som bär ansvaret. Så småningom kanske de lär sig att om de vill skälla så ska de spara detta tills de pratar med föräldrarna.