Jag är rädd för allt!

Känner till viss del igen mig i dit inlägg. Har förlorat hela min släkt i cancer och vänner i olyckor. Till slut blir man paranoid och tror att alla man bryr sig om ska dö. Jag oroar mig varje dag för att min man ska råka ut för någon olycka på jobbet eller köra av vägen. Är så rädd för att bli ensam igen. Är gravid och passar mig för allt som kan vara farligt. Vill inte känna att jag gjort något som kan skada barnet. Själv är jag en fegis som inte går ut och går själv. Sitter inne och trycker såvida min man inte följer med. Är orolig för inbrott och att det ska börja brinna. Är totalt osocial. Har inte kontakt med några vänner alls snart. Förutom via telefonen då. Jag antar att man måste bita i det sura äpplet innan det utvecklas till en allvarlig psykos. Jag intalar mig att när barnet är fött ska vi ut och gå och röra på oss. Vara utomhus överhuvudtagt. Inte skrämma upp barnet. Vill ju att vi ska vara en trygg familj.

Jag har tänkt på det en del. Vi flyttar ut till ett hus nu innan bebisen kommer. Vi har valt ett litet och lugnt område. Det känns tryggt. Jag inbillar mig iallafall att det inte ska bli några problem. Läser en del statistik för att bli lugnare. Tycker inte det låter bra att du har en väninna som du pratar med detta om när utgången blir att ni skrämmer upp varandra. Den mesta rädslan är ju ogrundad. Du behöver ju prata med någon som kan lugna dig!