Jag är rädd för allt!

Nä, det där låter inte normalt. Stackare...

Fick du barn nyligen? Det kan vara dina hormoner som spökar som gör dina rädslor ännu större, men visst ökar ens medvetenhet om världen, sedan man fått barn... Oron finns ju där alltid. Men den får inte hindra dig att leva ditt liv normalt.
Det finns hjälp att få, och jag tycker det verkar som om du borde skaffa dig en bra samtalskontakt, på proffessionell nivå.

Känner till viss del igen mig i dit inlägg. Har förlorat hela min släkt i cancer och vänner i olyckor. Till slut blir man paranoid och tror att alla man bryr sig om ska dö. Jag oroar mig varje dag för att min man ska råka ut för någon olycka på jobbet eller köra av vägen. Är så rädd för att bli ensam igen. Är gravid och passar mig för allt som kan vara farligt. Vill inte känna att jag gjort något som kan skada barnet. Själv är jag en fegis som inte går ut och går själv. Sitter inne och trycker såvida min man inte följer med. Är orolig för inbrott och att det ska börja brinna. Är totalt osocial. Har inte kontakt med några vänner alls snart. Förutom via telefonen då. Jag antar att man måste bita i det sura äpplet innan det utvecklas till en allvarlig psykos. Jag intalar mig att när barnet är fött ska vi ut och gå och röra på oss. Vara utomhus överhuvudtagt. Inte skrämma upp barnet. Vill ju att vi ska vara en trygg familj.

Jag fick barn för snart två år sen......Har svårt att gå o prata med någon proffesionell, sambon tar det inte på allvar...har inte pratat med honom på allvar heller, han tycker mest jag har rätt när jag säger att hissar är läbbiga tex. Så jag får inte mycket hjälp hemma. Känner att fler mår så här. En vän till mår dåligt och vi triggar varandra känns det som. Efter det mår jag ännu sämre. Men jag kan ju inte sluta umgås med henne för det heller.

Tycker det är så jobbigt...

tycker att du ska skaffa hjälp så att du kan leva!

fegis:Är du inte rädd att det blir värre när du får barn? Jag går ut mycket med mitt barn, men nära hemmet och i parker. VIll sällan åka iväg i tåg osv..... Tycker min rädsla har ökat sen barnet kom. Nu har man ju en till att vara rädd för!!!

Jag kan känna nästan likadant ibland, inte så att jag är rädd för att göra saker (iallafall inte dagtid), men jag gör gärna upp planer på hur jag ska göra om något händer. Ivilken ordning jag ska rädda familjemedlemmarna "när" huset börjar brinna eller vad jag ska säga när jag smygringer till polisen efter att bussschaffören tagit mig tillfånga...
Jag har väldigt lätt att ta en händelse (vilken som hellst) och i hjärnan bilda en katastrof. Om en vän inte svarar i telefonen börjar tankar vandra om hon är sur på mig eller om hon har blivit påkörd eller mördad av sin sambo eller hon kanske är på sjukhuset för att någon annan har dött... Anledningen kanske egentligen var att hon var i duschen...
Jag tog upp det här med min psykolog och hon sa att så länge det inte stör mig eller påverkar mitt liv så behöver jag inte göra något åt det men hon ville att jag skulle veta att de har gruppterapi på vuxenpsyk dit man kunde anmäla sig och få hjälp. Hon sa att det bara var att ringa till vuxenpsyk så fick man hjälp.
Jag har haft så här hela livet men efter att jag fick barn för 4 år sedan blev det aningne värre, nu är det kanske lite bättre igen men det är långt ifrån bra... (Nu vågar jag duscha när bara barnen är hemma, OM det är ljust och dag, kvällstid duschar jag aldrig om inte sambon är hemma)
Kramar

är osså rädd för många saker!! även om såna saker som inte är så farliga som jag gör om till en jätte stor sak o tror jag ska dö! varje gång du känner att du inte vågar gå ut för att du är rädd så ska du ta mod till dig och gå ut du behöver inte gå långt bara så du trotsar dina tankar...vet ej om de hjälper för dig men jag brukar göra de och de fungerar rätt bra! om tex jag gör nåt jag tror är farligt för mig själv eller andra brukar jag tänka på hur stor chans de är att man kan skadas av den saken..rätt svårt att förklara! vet hur jobbigt de är för dig!! Hoppas av hela mitt hjärta att du blir mycke bättre!!Lycka till kram

Jag har tänkt på det en del. Vi flyttar ut till ett hus nu innan bebisen kommer. Vi har valt ett litet och lugnt område. Det känns tryggt. Jag inbillar mig iallafall att det inte ska bli några problem. Läser en del statistik för att bli lugnare. Tycker inte det låter bra att du har en väninna som du pratar med detta om när utgången blir att ni skrämmer upp varandra. Den mesta rädslan är ju ogrundad. Du behöver ju prata med någon som kan lugna dig!

jag känner igen mej idet ni säger. när vi åker bil måste ja titta på varje lastbil för jag "måste" se om den ska köra på oss eller inte, ibland e jag säker på att den kommer köra på oss. ibland när min man går till jobbet är jag säker på att han aldrig kommer tillbaka mer (pga olycka). när jag åker buss till jobbet sitter jag alltid ytterst, för ja har läst att det är säkrast att sistta där, å så sitter jag inte längre fram än 4:e sätet, i fall bussen skulle krocka mot nått ivll ja inte sitta för långt fram.
jag känner igen mej i det med när man ringer till nån å den inte svarar, då får jag oxå för mej att den e död, eller nått annat som hänt. speciellt om ja inte får tag på personen på nån dag.
ibland när ja ska sova så ligger ja å tänker.. jaha.. detta e min sista natt på jorden..
å jag vill inte sova i bilen, för då kanske ja dör när ja somnar å ja vill veta innan..
när vi står å tankar brukar ja tänka att snart kommer hela platsen att explodera..

det är jobbigt å tänka så...

KOntakta mödra-barnhälsovården. Där får man kanonbra kostnadsfri hjälp att prata om allt som man upplever som jobbigt i livet, med psykolog. Där har jag fått jättebra hjälp, även när det bara är "små" saker, men som ändå stör hela ens vardag.

Jag vet hur det känns, är väldigt orolig av mig och kan vara överdrivet rädd för allt möjligt.
Att det blivit värre sedan du fick barn låter ganska logiskt..det är väl den här beskyddarinstinkten.
Jag tycker iaf du ska prata med någon om det, jag har gått i terapi och det har hjälpt lite grann. Någon kurator, eller helst psykolog kanske?

Jag hoppas det blir bättre för dig, och försök tänka på att det är som du inbillar dig och prova att skaka bort det, ibland funkar det!

Läs en bok som heter Fjärilar i magen av Ben Furman.
Låter som om du har en släng GAD, General Anxiety Syndrome. Det är inte farligt och kan såklart lindras. Och visst kan det poppa upp när man fått barn!
Man kan medicinera mot det men även träna sig själv. Psykologhjälp är dock bra men köp boken först (eller låna) och se om du känenr igen dig.
Boken beskriver olika fobier, panikångest, GAD och annan oro.

Jag känner också igen mig!
Jag har alltid varit ängslig, när mamma var lite sen från jobbet tex, satt jag i fönstret och storgrät för jag trodde något hänt.
Var rädd för en massa saker.

När jag blev äldre blev det bätte, men sen fick jag barn och då blev jag rädd för allt igen.
Jag vågar inte köra bil, för jag är rädd för att krocka, jag vågar inte lämna mitt barn till någon annan än min mamma, vill inte att någon annan än jag går ut med mitt barn, för jag är rädd att han blir överkörd av en bil, jag är rädd för bomber på tunnelbanan och centralen, ska min familj ut och resa är jag livrädd att något ska hända dem,
jag är rädd att min sons pappa ska kidnappa honom, jag vågar inte åka buss eller tunnelbana själv på kvällen... osv osv. Listan kan göras lång.

Jag är nog överkänslig i allt som handlar om mitt barn, tänker så mycket på faror, vill helst inte ta med honom hem till folk jag inte känner så bra (som pojkvännens kompisar) av rädsla för att de ska röka inomhus eller något.