Tvååring kan inte somna själv i rummet

Men om du bara ligger där bredvid kan du ju göra det med en bebis också. Fast du kan ändra det så att du sitter på en skön stol eller fåtölj istället.  Vi sitter i samma rum som våra barn tills de somnar och de är 2,5 och 4,5 år.

Det verkar helt enkelt bara som en tuff period för en liten som ska få syskon att tvinga bort något som är viktigt för henne.

Och pappan kanske faktiskt måste vara hemma på kvällarna i början.

Låter som hon inte är redo att somna själv?

Är det bebis på väg så kommer hon ju inte att bli mindre närhetssökande. Krångla inte till tillvaron i onödan. Vi har alltid legat tillsammans med våra barn när de ska somna även om de kan somna själva. De är 4 och 5 år. Pappa ligger bredvid ett av barnen och jag bredvid ett. Nu har vi en liten på 7 veckor också och enda skillnaden är att bebis är med också. Ibland sitter jag med bebis i famnen, ibland ligger vi alla tre tillsammans. Sista tiden har båda stora gärna velat att lillebror ska ligga bredvid så då gör vi så. Ammar oftast.

Min äldsta var nästan fem när han fick syskon, men det fungerade fint att ligga hos honom med bebisen - hon sov ofta vid hans läggtid också och då var det ju inga problem. Du behöver nog inte stressa fram något nu, blir det ohållbart när bebisen kommit hittar du en lösning då. Till exempel är det ju "naturligare" att du säger "jag måste gå till bebisen som skriker, jag sätter på en saga till dig och kommer tillbaka om en liten stund" än att du bara går ut som nu.

Att tvååringar - eller fyra/femåringar - inte vill somna själva tycker jag inte är konstigt. Jag kan själv minnas känslan av att ligga själv - och då var jag nog betydligt större.

Nu är ju ytterst få barn så "smidiga" att man bara kan säga "nattinatti" och lämna dem... Hon signalerar ju tydligt att hon behöver dig!
Du får väl helt enkelt ha med bebisen i sovrummet. Det är väl inga konstigheter..?

Kanske inte helt lyckat att försöka få henne att somna själv just när en ny bebis är på ingång heller. Det blir ju en lika stor omställning i hennes liv som i ert, och hon behöver er säkert ännu mer då.

Kanske får pappan, helt enkelt, ta en paus från sin hobby en period, om du inte fixar det ensam? Det är väl viktigare att er dotter får känna trygghet än att han får utöva sin hobby..?

Vår son är snart 3 år och somnar inte heller ensam. Han gjorde det en ganska lång period från det att han var drygt 1 år tills han var knappt 2 år. Men sen vände det och han behövde återigen vårt sällskap vid insomnandet.
Så vi ligger tätt intill honom i hans säng tills han somnar. Jag tycker att det är en självklarhet att ett barn som önskar närhet ska få det.

Hon är ju inte så gammal än ts. Varför kan ni inte vara med henne när hon ska somna?

VI har en 6-åring som inte kan somna själv och inte sover i egen säng. Vi börjar nu tycka att det är dags att försöka få henne att göra det.

Passade ofta på att amma lilltjejen när storebror på 3,5 år skulle nattas. Antingen somnade hon också, eller så låg hon snällt och sprattlade medan storebror somnade.

Nu är det svårare, när jag har en 2-åring som är piggare än storebror på kvällen, och som vill snacka och kramas när storebror på 5 år ska sova... 

Hoppas att jag lyckas synka deras sovtider lite bättre längre fram i höst när jag kommer vara själv med dem flera kvällar i veckan.       

5-åringen vill fortfarande gärna ha sällskap de flesta kvällar, även om det ibland händer att han somnar själv.   

Alltså jag ligger inte brevid henne, hon ligger i sin säng och jag ligger eller sitter på sängkanten i min säng. Jag kan ligga/sitta både i fotändan av sängen ca 2m ifrån henne eller ca 50cm ifrån henne, spelar ingen roll, bara jag är i rummet. Tror hon kommer ha svårt att somna om bebisen är med och ligger och knorrar, eller "värst" är väl om hon börjar slumra in, det är tyst, och bebisen gör något ljud för då kommer hon vakna till och så får man göra allt från början. Hon är så himla nyfiken och reagerar på varje ljud så hon behöver lugn och ro när hon ska somna. En annan anledning till varför jag känner att det är lite stressande att behöva vara inne i sovrummet och vara tyst och stilla, är att jag inte ammade dottern men hoppas och vill kunna göra det med bebisen. Jag är fruktansvärt nervös över att det inte ska funka, räknar med problem och smärta så jag hade velat kunna sitta ute i soffan och röra på mig som jag vill utan att riskera att väcka henne... Men det kanske är som en av er skrev, att jag har "tur" så att bebisen sover vid läggdags och annars får jag hitta en lösning då när problemet väl uppstår. För just nu är det ju inget problem egentligen, det är när bebisen väl är här som jag räknar med att det blir krångligt...

För mina barn tar det lite längre tid att somna med bebisen i rummet, men det är ju faktiskt inte hela världen. De pratar lite med honom, klappar lite, håller honom i foten, lyssnar när han knorrar, kommenterar hans ätvanor och pruttande........och somnar (kanske 10 minuter senare än om liten inte varit där). Sedan är skillnaden med barn nummer två att det där med "tyst och stilla" är ett minne blott . Småsyskon vänjs från start vid att somna och sova i liv och rörelser och lustigt nog brukar inte små barn vakna av varandra. Vi har t.ex alltid sovit tillsammans med våra och ingen av dem har vaknat när bebisen gråtit. Det gjorde inte min äldsta när mellanpojken föddes heller. De är inte så ljudkänsliga som man tror och nyfikenheten vid insomnandet för storasyster kommer ju att lägga sig rätt snabbt när det är vardag och ingen nyhet längre. Gör inte problem av sådant som inte är problem och räkna med att rutiner och vanor kan behöva ruckas på och det är sällan något problem.

Vad gäller amningen så är det ju de första dagarna som är riktigt viktiga för att få igång en väl fungerande amning. Låter som att det är läge att stanna på BB ett par dagar för att få riktigt bra hjälp med tag och mjölktillrinning och sedan antar jag att pappan kan vara hemma från sin hobby på kvällarna sina första 10 pappadagar? Problemet löst .

Det låter som att det du behöver är att försöka låta bli att "måla fan på väggen"..? D.v.s. låta bli att måla upp en massa idéer om att saker och ting inte kommer att fungera. Försök tänka att det blir som det blir och att allt löser sig, istället. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men livet blir bra mycket enklare om man kan tänka så.

Din dotter kanske somnar jättebra trots bebis i rummet? Bebisen kanske inte alls "knorrar", utan sover? Amningen kanske kommer att fungera jättebra? Kanske du kan liggamma i sovrummet medan din dotter somnar? Eller så sover redan bebisen när dottern ska somna?