Ok att tvinga på adopterad annat språk och kultur?

Men är det det inte alla adoptivföräldrar som adopterar från andra länder gör om man ska hårddra det? Alltså "tvingar" på barnet ett annat språk och kultur? Om mannen är turk är det väl inget konstigt att han vill lära sitt barn turkiska? Är det lättare att heta Sven och prata svenska när man ser ut som en afrikan (alla afrikaner ser ju heller inte likadana ut, finns många olika slags utseenden) än att se ut som en afrikan, heta Mehmet och kunna prata turkiska?
 

Det känns mer relevant att man kör på den kulturen och de språket som finns i landet man lever i tycker jag. De bor ju i Sverige. När de haussar upp mannens föräldrars land så tänker jag att det kan skapa förvirring. Först är barnet adopterat från ett afrikanskt land till Sverige. Och sen ska barnet även vara halvturkisk. Mannens tre syskon har alla fått biologiska barn tillsammans med sina svenska partners (en syster är gift med en annan turk) och jag får ibland känslan av att de har komplex gentemot dem. Att de också vill ha "äkta" halvturkar och att det kan bli ett stort ansvar för de adopterade barnet att ta.

Är du uppriktigt oroad är nog det enda du kan göra att prata med dem om dina funderingar.

Ja men jag är inte insatt i adoptionsvärlden alls. Jag ville höra hur andra adopterade och de som adopterat förhåller sig till sådant här. Om jag är helt fel ute så är det onödigt att prata med dem. De skulle kunna ta det som kritik mot deras föräldraskap och sådant är alltid känsligt.

Hur gammalt var barnet när det adopterades? 

Det låter som att den här familjens hemkultur till största delen är turkisk - varför skulle de då ge något annat till sitt barn?  

Ca tio månader tror jag. Min väninna är svensk och hennes man är född och uppvuxen i Sverige så de är svenskar till största delen. Vet inte varför de trycker så mycket på det turkiska. Det är möjligt att jag tänker tokigt men jag tänker att om de haussar upp pappans föräldrars kultur så mycket så kan det leda till att barnet börjar få en osund relation till sitt eget ursprung. Att hen inte ges utrymme att få fördjupa sig i sitt afrikanska ursprung för att hen SKA vara halvturk som alla andra syskonbarnen.

Om familjen är turkisk-svensk är det väl rimligt att barnet får en turkisk-svensk uppfostran på samma sätt som med ett biologiskt barn.

Däremot är det ju fel att tvinga ett blygt barn till kontakter hen inte är mogen för - men det har ju inte med dina frågor om ursprung och kultur att göra. Och att bli pressad till olika saker är jobbigt för alla barn men kan naturligtvis vara jobbigare för ett adopterat barn av de skäl du nämner.

Men att barnet blir en del i sin turkisk-svenska familj ser jag som en självklarhet, och inte som något konstigt alls.

Får tillägga att jag inte vare sig är adopterad eller har adopterat.

Jag tycker det låter helt normalt och bra att barnet får ta del av båda sina föräldrars kultur.

Det är ju inte konstigare att barnet pratar turkiska än att det pratar svenska. Båda kulturerna ligger långt från barnets ursprungskultur, men jag förstår att du kanske tänker att svenska på något sätt är lättare eller enklare, men så är det förstås inte.

Hade de fått ett biologiskt barn skulle barnet ju lärt sig båda språken och fått del av båda kulturerna då också.  

Det känns skönt att ni tycker att detta verkar normalt och helt i sin ordning. Jag oroar mig säkert i onödan. Det är möjligt att barnet aldrig kommer vilja få reda på mer om sitt eget ursprung utan nöja sig med att vara halvsvensk-halvturk.