Vad det för fel på min jävla mamma!!!

Sen undrar ja när de finns tid för henne o prata, de verkar som att de e omöjligt me dej, de e alltid att du e upptagen..Gud va ja känner för att ge henne en kram o ba låta henne prata ut lite..Hon testar ju prata me dej men de finns ju aldrig tid så de e svårt o veta. Hon intresserad hur du mår o va som händer i ditt liv. Hon e oxå vuxen, o ska behandlas så som du vill, me respekt o vuxen människa..som en mamma..:( Gud va ja saknar min mamma nu..inser ba att hon har tur som har mej som ger henne de hon behöver o hinner ja inte så pratar vi fint om de o ringer henne senare..

Jag flyttade hemifrån vid 17 år och fram tills att jag var 30 kände jag som du. Tyckte hon lade sig i och inte respekterade mig som individ. Nu när jag är 42 och ser tillbaks ser jag att jag troligtvis gick igenom någon sorts separationsprocess, jag överreagerade en del och misstolkade henne. När jag läser en del av dina exempel (okej inte det om fem på morgonen telefonsamtal kanske), så känner jag igen flera från min relation med mamma. Det låter lite som om hon gärna vill ha en nära relation med dig men har inte lyckats knappa in din "våglängd" riktigt. Om jag skulle ge ett råd så är det att var inte så hård mot henne. När du har rast/lunch på jobbet, kan du inte någon gång ringa upp henne och bara prata i tio minuter om ingenting? Istället för att känna du blir "jagad" så blir det istället du som styr.
Jag ångrar såååå många saker jag sa, och inte sa, till min mamma. Tyvärr kan jag inte rätta till det då hon gick bort för 9.5 år sedan så jag får leva med de skuldkänslorna resten av mitt liv.

Ja, jag brukar själv ringa min mamma och prata, lunchar med henne två dagar i veckan minst. Det jag stör mig på är att hon inte slutar prata när jag så tydligt inte kan prata. Typ idag så rasar min handväska när jag ska kliva av bussen och allt möjligt som bankkort, mobil ligger utspritt och ska samtidigt gå av och säger fan, nu hände det något vi får prata sen. Och hon bara fortsätter "vad var det som hände" och jag säger "vi tar det sen hej" och så fortsätter hon ändå, då lägger jag på i örat på henne. Annars kan jag vara gullig och ringa, bjuda på middag hos mig och allt annat. Men att hon inte respekterar att jag är upptagen sen det blir jobbigt.

Varför är du så arg? Jag har en likadan mamma och i stunden kan jag också bli arg på henne men jag vet att hon bara vill mig väl. Hon är ju inte nosig och lägger sig i, hon bryr sig bara om dig. Jag hoppas att du upptäcker det och lär dig att uppskatta henne för såna mammor finns det inte många av!

Fy vad respektlös och otrevlig du är mit din mamma. Visst att hon inte borde ringa kl 5 på morgonen men visa lite respekt och försök vara trevlig!

Det är konstigt att du som 21 åring inte kan förstå din mor bättre. När jag var 14 år kände jag som dig. Min mamma va absolut den hemskaste och jobbigaste person på jorden. Det kunde gå flera veckor utan att jag sa ett ord till henne fast vi bodde under samma tak. Jag idag 20 år och TACK OCH LOV har jag insett hur underbar min mamma, hon är min bästa vän och en storrr del av min värld. Jag skulle dö miljontals gånger för henne. Jag älskar att hon ringer varje och frågar om jag har ätit <3 en sån kärleksfull person åhhhh<3

Jävla mobil som hoppar över ord. Det finns inget som gör mig så glad som mammas "jobbiga" frågor. Åhhh va jag älskar henne ;)

Hon verkar lite påflugen men långt goare än min morsa som hatar mig för att jag är lesbisk, vilket jag inte har valt själv... Hon har inte hört av sig på snart 3 år. Skulle jubla av glädje om hon hörde av sig. 

Tänk vilka hemska mammor det verkar finnas. För det kan ju inte vara några fel på deras perfekta barn tydligen. Tycker att Ts skriver på ett aggressivt och omoget vis. Jävla mamma?

Dagens ungdomar har ingen respekt för sina föräldrar. Jodå det finns undantag. Men föräldrarna ska tåla sina barns humör och nycker. Skäms på er som pratat så nedlåtande om era föräldrar. Jag tycker att det är bedrövligt.

nog för man alltid tycker gräset verkar "grönare på andra sidan", men hade min mamma ens brytt sig ett uns av det din mamma bryr sig om dig, så hade min barndom & även vuxna liv känts mkt lyckligare.

- en som kallas för s.k "maskrosbarn"

Du TS, jag tycker inte att det örngott större fel på din mamma, och att du borde sluta leta "diagnos" på henne. Hon är som hon är. Du kanske skulle försöka vara tydligare med dina gränser, helt enkelt. Svara inte om hon ringer när det inte passar dig att prata, ring tillbaka när det passar dig istället. Åk hem om hon inte vill umgås med dig när du kommer dit. Kommentera inte din pappa negativt, oombedd. Ingen brukar vilja höra sånt om sin partner, det är sådant man i så fall vill beklaga sig över själv. Alldeles oavsett hur din pappa är, så har din mamma valt att leva med honom och att ha överseende med en del grejer, (för övrigt, generationsfråga handlar ganska mycket mer om vilken uppfostran och värderingar man fått med sig hemifrån än om exakt när man är född, min pappa är några år äldre än din, hans föräldrar var relativt gamla när han föddes, och för honom så har det naturliga varit en ganska ojämlik arbetsuppdelning i hemmet, vilket cementerades när min mamma ville vara hemmafru. Dras bal, deras business, enligt mig...)